"The revolution of idiots" – hur dumhet blev det nya idealet

Följande punkter går att applicera på såväl den ja-sägande fårskocken som valfri "influencer" eller egentligen vem som helst som har tappat förmågan att stanna upp och reflektera över den verklighet som utspelas mitt framför våra ögon. Dumhet som fenomen omgärdas inte längre av ett stigma som vi är vana vid, utan tvärtom idealiseras och premieras. (Kommentarsfältet hos Bloggbevakning är ett paradexempel av flera).

Rädslan att avvika från gruppen

Den ursprungliga sanningen har i dag ersatts med en känslomässig övertygelse där elefanten i rummet är påtaglig – ingen får någonsin avslöja att kejsaren är naken. Ju mer primitiv och känslostyrd analysförmåga var och en besitter, desto bättre utfall för gruppnormen och "de där" som håller i trådarna. Man reduceras till en simpel kugge i det stora samhällsmaskineriet. Allt bygger på orubblig konsensus; nåde den som uttrycker en egen åsikt.

Traditionella värderingar har till stora delar upplösts till förmån för de nutida idealen; det existentiella behovet av att tillhöra ett sammanhang och (konflikt)rädslan för att exkluderas från detsamma. (Fullt naturlig reaktion, dock; att bli utesluten ur stammen innebar förr i tiden en säker död). Ett barn som beter sig annorlunda och utmärker sig ska diagnostiseras och medicineras. Detta för att det mångfaldsförespråkande systemet paradoxalt nog inte tillåter några olikheter ...

Känslor före fakta

I dag ska man inte processa information; bara ta emot utan att ägna innehållet en vidare eftertanke. Detta eftersom eftertanke är tidskrävande och tålamod är en dygd. Genuinitet förutsätter tid, förmågan att erkänna fel och att navigera i en osäker djungel. Att ifrågasätta den officiella sanningen ses som tecken på psykisk obalans, och skrämselpropaganda följs av känslomässiga reaktioner – precis i enlighet med systemets önskan att skapa rädsla, trigga skuld och aktivera gruppidentitet. Känslan styrs av vad man förväntas känna; inte utifrån vad som faktiskt är sant. "I feel, therefore it's true" är numera livets motto. Nyanserna uteblir helt i en debatt som enbart styrs av känslor och att tillskriva motståndarsidan diverse epitet. Man förstör systematiskt för den som inte söker enkla svar på svåra frågor. Genom ytterligheterna rätt/fel, god/ond, med oss/emot oss missar man dock den komplexa och mångfacetterade verklighet som – trots allt – ofta råder.

Att upprepa det som någon redan har sagt

Fakta ersätts med slogans och floskler (ekon) som någon före oss redan har sagt. (Nu senast kan vi bland annat läsa "vem vill skaffa barn till den här världen ...?" i frågan om de låga födelsetalen). Att repetera något gör att det framstår som mer sant (tänk "barnets bästa", "allas lika värde" och "kvinnans rätt till sin egen kropp"). Samhället har lyckats mycket väl i sitt uppdrag att producera likformade ja-sägande nickedockor. Dagens skola bygger inte på att tänka självständigt, utan på att återge det redan sagda. Ty den moderna skolan vill inte höra obekväma sanningar eller behöva ställas till svars för sina tillkortakommanden. Den moderna skolan fryser ut människor som presenterar samband och identifierar mönster.

Lättsmält underhållning framför intellektuell stimulans

Dumhet har paketerats som en form av underhållning och konsumeras friskt av den likasinnade målgruppen. Dagens "influencers" livnär sig på att sprida banala företeelser i stället för att göra skillnad. Ens följarskara mäts i popularitet, och det sociala kapitalet går långt före intelligens och viljan att faktiskt åstadkomma saker. "Syns du inte, finns du inte" upprepas som ett mantra, och innebär att producera mer och reflektera mindre. Folk strävar efter att bli bekräftade och underhållna – inte intellektuellt och själsligt utmanade. Den eviga och lättsmälta distraktionen tar medvetet fokus från mer substantiellt innehåll – allt för att avleda och blunda för det uppenbara.

Konsekvenserna för den som väljer att sticka ut hakan

Reaktionerna på sanningen (i den mån en sådan förmedlas) är initialt förlöjligande och ilska samt brist på mottaglighet, följt av uthängning och cancellering (statuskostnad). I en bredare samhällelig kontext kan det relatera till politiska eller ideologiska system som kräver underkastelse och på så vis blir befolkningen och de olika narrativen lättare att styra och kontrollera. Dessa blir därmed brickor i ett spel vars självändamål är lika med slutet.

Paradoxen om "barnets bästa"-floskeln som en överordnad princip i lag och praxis

Följande rader är författade av en person som själv har blivit föremål för svensk rättsosäkerhet. Han skriver bland annat så här:

"Nettoeffekten av tvångsomhändertagande är tydlig i Ronja Helénsdotters avhandling: barn som tvångsplaceras får, jämfört med liknande barn som inte placeras, en kraftigt ökad risk för dödlighet, självskador, psykisk ohälsa och vålds- och narkotikarelaterad kriminalitet. I inget delsegment framträder positiva nettoeffekter – inte ens bland barn från de mest belastade hemmen. Det betyder i praktiken att LVU, sett över 18 års domstolsdata, i stor utsträckning inte fungerar som skydd mot våld och missbruk, utan som ett ingrepp som strukturellt försämrar barns livschanser.

Systemets inversion blir därmed tydlig. LVU används, utifrån den empiriska verkligheten, i stor utsträckning inte för att rädda barn ur de allra farligaste miljöerna, utan mot föräldrar som avviker från systemets normer. 'Kvalitetsstämpeln' hamnar perverst nog på föräldrarna: i domstolsdata är de sällan de mest extrema fallen. Samtidigt rekryteras familjehem och miljöer där barn placeras bland människor och sammanhang som ofta präglas av just de problem – våld, missbruk, psykisk instabilitet – som man påstår sig skydda barnet från.

I denna situation får den juridiskt suveräna termen 'barnets bästa' en särskild funktion. Den är inte operativt definierad, men åberopas som en överordnad princip i lag och praxis. Den fungerar i praktiken som en Lex Floska Superior – floskeln som högsta lag. När någon väl hänvisar till 'barnets bästa' tenderar kraven på bevis, proportionalitet och långsiktig konsekvensanalys att försvagas eller upphävas".

Föräldrarna avkrävs på svar angående en orosanmälan som de p.g.a. sekretess inte får ta del av ...

Ja, tyvärr är det på pricken så här de arbetar; den svenska paternalismen (förmyndarmentaliteten) i sin renaste form.

"Vad som är ännu sjukare är att föräldrarna kommer att kallas till soc för att få veta att en allvarlig orosanmälan kommit in. Väl på plats i socialtjänstens förhörsrum kommer de att avkrävas svar på hur de ställer sig till anklagelserna i denna orosanmälan som de inte får ta del av på grund av sekretess. En orolig förälder som inte fattar något utsätts för rena Kafka-processen alltså.

Och oavsett vilket svar som föräldern ger socialtjänsten så måste socialtjänsten alltid inleda utredning om det handlar om våld eller övergrepp.

Om föräldern tycker att det är jobbigt att behöva lägga tid och energi på socialtjänstens Kafka-process och därför visar missnöje eller ifrågasätter socialtjänstens agerande så börjar handläggarna leta fel på föräldern och vantolkar allt hen säger".

* * *

"Jag är betydligt mer orolig över systemet med orosanmälningar, som uttryckligen bygger på magkänsla och ett "ingen rök utan eld"-tänk. Den som blivit anmäld och 'friad' av socialtjänsten får aldrig någon upprättelse, och förtroendet för socialtjänsten/skolan/vaddetnuär är givetvis förbrukat för livet."

* * *

"Har själv jobbat som soc-handläggare och kan intyga att det är otroligt rättsosäkra utredningar som görs, som kan leda till livslånga konsekvenser för barnen. Inte för alla, men absolut för många. Och det är slumpen i vilken handläggare som får ärendet, som avgör hela utfallet."

– saxat från ett stort internetforum apropå ännu en rättsskandal inom svensk socialtjänst.

Hjälp, någon har en avvikande uppfattning och utmärker sig från gruppen!

På Bloggbevakning ondgör sig i dag en grupp kvinnor över det faktum att barnrättskämpen Tomas Kaya har gjort en totalomvändning i sitt politiska engagemang.

Vilken tur att dessa konsensusstyrda helgon existerar för att korrigera hans åsikter så att de bättre stämmer överens med deras egna! Alla måste rätta sig i ledet; häng annars ut dem på gator och torg, och cancellera samtliga av deras uppdrag för att rätta till misstaget omgående! Allt annat är att begå varumärkessjälvmord! Ungefär sådan är ordalydelsen.

Nej, jag är heller ingen hallelujahmänniska men det kan vara klokt att respektera att andra tycker annorlunda än en själv. Kvinnor i grupp har en utmärkt förmåga att frysa ut den som inte tillhör kollektivet. Kritiken är inte nådig och *diagnoserna som man slänger med står som spön i backen, för visst måste hans agerande bottna i svår psykisk sjukdom eller annan yttre påverkan, och kan omöjligt ha uppstått inom honom själv ...?

*Flickor och unga kvinnor är överrepresenterade när det gäller psykisk ohälsa, varför detta kan betraktas som grov projicering.

Den officiella bilden vs sanningen om den svenska LVU-kampanjen

Den officiella bilden i frågan om LVU har länge gjort gällande att det är förhållandevis få barn som årligen placeras i statens regi – och då på rättssäkra grunder. Man avfärdar all kritik mot socialtjänsten som desinformation och konspirationsteorier utan minsta tillstymmelse till analys om den egna situationen. 

(En sammanfattning om LVU-kampanjen finns bland annat att läsa här).

Systemet måste dock tåla extern oberoende granskning om vi ska förtjäna att kalla oss en rättsstat värd namnet. Detta eftersom tusentals förtvivlade föräldrar berövas sina barn utan rättsliga grunder.

I runda slängar ska det röra sig om 3500 barn och unga som årligen tvångsomhändertas i Sverige, vilket vid första anblick inte verkar vara några anmärkningsvärda siffror. Det är säkert i sin ordning, tänker Svensson ("ingen rök utan eld"), Svensson som aningslöst köper narrativet att desinformation och konspirationsteorier används i syfte att misskreditera svensk socialtjänst ("ryggraden i det svenska välfärdssamhället").

Men i dessa – till synes blygsamma – siffror om 3500 barn och unga får man komma ihåg att "frivilligt tvång" gärna utelämnas i den officiella statistiken. Annorlunda uttryckt: att tacka nej till socialtjänstens erbjudna insatser kan vara förenat med villkorad frivillighet eller samtycke med hot. Detta skapar ett maktövertag när frivillighet reduceras till ett relativt begrepp. På så vis blir den offentliga LVU-statistiken något missvisande då den inte omfattar det totala antalet placeringar; något som kan underminera allmänhetens förtroende för myndighetens arbete och intentioner. I själva verket rör det sig årligen om nära 10 000 omhändertaganden, sett till nytillkomna som även inbegriper SoL. SoL är i lagen förklädd i "frivillig" form men kan i praktiken vara ett resultat av en tvångsåtgärd.

Skolors anmälningsplikt – det som i många fall utgör grunden till vad som senare utmynnar i ett LVU – tar inte hänsyn till om någon redan har varit föremål för utredning och genomgått en omfattande rättslig prövning. Ju fler tidigare ärenden på socialtjänstens bord, desto mer uppfattas man som besvärlig alldeles oavsett om samtliga misstankar har avskrivits efter en tid.

Vidare måste man medvetandegöra de konsekvenser som en LVU-placering innebär för både samhället och den enskilde individen samt väga in de studier som visar på allvarliga brister i socialtjänstens arbete under en pågående barnutredning. Det nuvarande systemet möjliggör att socialsekreterare kan kringgå den nödvändiga transparensen och gömma sig bakom sekretess medan intern granskning av de egna friar alla inblandande i rädsla för att bryta mot lojalitetsprincipen (som för övrigt är en av baksidorna med just lex Sarah).

Tjänstemannaansvaret försvagades i samband med ett regeringsbeslut 1975, och endast fall som bedöms "grova" och ska ha skett med "uppsåt" betraktas numera som brottsliga. Samtidigt väljer man att skärpa straffet för hot eller förolämpning mot tjänsteman. Och om tjänstemannaansvaret försvagas ytterligare – vilket blir den naturliga följden av ett skärpt straff gällande hot mot densamma, uppstår en förstärkt maktobalans mellan socialsekreterare och förälder. Det är en symbolfråga om någon. Man behöver dessutom se över utformningen av dagens visselblåsarlag så att fler anställda törs rapportera om missförhållanden i verksamheten utan rädsla för repressalier.

Socialtjänstens misstankar och magkänsla ("oro") tolkas som fakta och fungerar som bevisunderlag i ett domstolsbeslut hos Förvaltningsrätten. När befintlig risk saknas hänvisar man i stället till "framtida risk", men ingen människa är förmögen att med säkerhet förutse det som komma skall; det faller på sin egen orimlighet ...

Avslutningsvis ska man inte bortse från de kommersiella intressen och de enorma vinstmarginaler som råder inom placeringsindustrin och att dessa – trots det – uppvisar betydande brister i sin verksamhet och inte lever upp till kvalitetskraven, vilket även går att läsa här.

Det är sammanfattningsvis inte frågan om några grundlösa påståenden att LVU omplacerar barn på tok för lättvindigt – oavsett religiös tillhörighet. Fallet Adam är ett utmärkt exempel på rättslösheten som råder inom svensk socialtjänst. Detta liksom andra medialt uppmärksammade fall där familjer har fått sina barn tvångsomhändertagna på tvivelaktiga principer. Trots det anses kritiken vara ett resultat av "desinformation". Föräldrar som ifrågasätter systemet viftas bort och avfärdas som "samarbetssvåra".

Än en gång löper en avgörande fråga risken att mynna ut i pajkastning och polarisering – detta i stället för att bemöta själva sakargumenten; hur man bättre ska applicera grundläggande och rättssäkra metoder i utredningar av barn och unga.

En vittnesberättelse om de många systemfelen inom dagens socialtjänst

Ibland förekommer det att någon annan sätter ord på det som man själv desperat försöker förmedla, och då är det bara att ta tillfället i akt och referera medan järnet är varmt. Jag har därför ögnat igenom några av de inlägg som en osedvanligt flitig användare på Flashback har författat i temat myndighetsmaktmissbruk och missförhållanden inom offentlig verksamhet  – med barnen som insats.

Jag kommer att citera utvalda delar, i kursivt nedan. Av respektive citat ska kontexten framgå. På grund av utrymmesskäl har jag saxat något men aldrig så att själva andemeningen går förlorad.

(Med reservation för att några av inläggen kan vara författade med hjälp av AI).

Bristerna inom dagens socialtjänst ska inte bagatelliseras till förmån för verklig desinformation

"Det här är ett märkligt försök att blanda bort korten i en viktig debatt om rättssäkerhet inom svensk socialtjänst. Att det funnits en desinformationskampanj på TikTok och i utländska medier, ja, det är ett reellt problem. Men att använda den kampanjen som ursäkt för att avfärda all legitim kritik av LVU-systemet och socialtjänstens agerande är både intellektuellt ohederligt och direkt farligt.

Det är fullt möjligt och nödvändigt att hålla två tankar i huvudet samtidigt: Ja, det finns sektliknande aktörer som sprider grova lögner om att svenska myndigheter säljer barn. Men ja, det finns också svenskar som med bevis i hand kan visa att socialtjänsten begår grova rättsövergrepp. Att klumpa ihop alla kritiker av socialtjänsten med koranbrännare och konspirationsteoretiker är ett klassiskt försök att delegitimera saklig kritik genom guilt by association. Det är ett sätt att slippa bemöta verkliga problem: felaktiga tvångsomhändertaganden, brist på dokumentation, fabricerade citat, utebliven upprättelse, sekretessbrott och total avsaknad av tjänstemannaansvar."

Den så kallade 'LVU-kampanjen' är i själva verket en reaktiv strategi från den svenska staten för att skydda sitt eget anseende efter åratal av växande kritik från föräldrar som upplevt sig utsatta för grova övergrepp i samband med socialtjänstens utredningar och tvångsomhändertaganden. När dessa berättelser började spridas i större omfattning via plattformar som TikTok, och fick internationellt genomslag, blev det plötsligt bråttom att avfärda all kritik som 'desinformation'.

Självklart förekommer det överdrifter och osanningar. Men att försöka ogiltigförklara hela diskussionen på grund av några felaktigheter är en klassisk avledningsmanöver för att slippa svara på de jobbiga frågorna. I grunden är det ett faktum att många av socialtjänstens barnutredningar präglas av rättsosäkerhet, subjektiva tolkningar, bristande dokumentation och en oroväckande frånvaro av oberoende granskning.

Det är därför bra och faktiskt nödvändigt att frågan nu lyfts upp i det offentliga rummet. Den bild som målas upp av socialtjänsten som en oantastlig skyddsmakt för barn behöver kompletteras med en kritisk granskning av hur makt faktiskt utövas bakom sekretessens väggar."

Om terapeuten i Fallet Adam där intressekonflikten var uppenbar

"Terapeuten är inte det minsta oberoende. Hen är anställd av ett privat företag som tjänar pengar på att fortsätta behandla barn så länge som möjligt. Ju längre barnet stannar, desto mer fakturerar företaget kommunen. Att kalla det "oberoende" är som att kalla en bilhandlare neutral när han säger att din gamla bil måste bytas ut och sen råkar sälja dig en ny. Det är just därför man inte kan ha en och samma aktör som både behandlar, utreder och levererar underlag till beslut som handlar om tvångsomhändertagande. Intressekonflikten är uppenbar och i fallet Adam ledde den till att ett barn hölls isolerat i åratal, på extremt vaga grunder och rent påhitt."

Om förvaltningsrättens påstådda makt där socialtjänsten i realiteten har det sista ordet

"Det här [att förvaltningsdomstolar besitter den reella makten i en rättsprocess] är ett vanligt och farligt missförstånd. Ja, formellt är det domstolen som beslutar om ett barn ska tvångsomhändertas enligt LVU. Men i praktiken är det socialtjänsten som styr hela processen från början till slut.

Domstolen gör ingen egen utredning, utan lutar sig i princip helt på socialtjänstens version av verkligheten. Om den utredningen innehåller fabricerade citat, snedvridna tolkningar, utelämnade fakta eller rena felaktigheter, så är det ändå det materialet som ligger till grund för beslutet.

Socialtjänsten har alltså i praktiken tolkningsföreträde över både barnets situation och föräldrarnas karaktär. De kan dessutom överklaga om de inte får igenom LVU direkt och justera utredningen på vägen tills det går igenom. Och det gör det nästan alltid: socialtjänsten vinner omkring 98 % av alla LVU-mål."

Socialtjänstens sekretess = avsaknad av transparens

"För att kunna uttala sig med någon trovärdighet om LVU-fallen krävs en enorm mängd dokumentation och den sitter socialtjänsten i regel på bakom sekretess. Domstolsbeslut i LVU-mål bygger ofta ensidigt på socialtjänstens underlag utan att alla källor ifrågasatts eller belysts kritiskt.

För att förstå ett ärende på riktigt behöver du tillgång till hela beslutsunderlaget: socialtjänstens journalanteckningar, SIP-protokoll, BUP-utlåtanden, medicinska journaler, psykologbedömningar, skolrapporter, och ibland även ljudinspelningar eller vittnesmål som inte bifogas till domstolen.

Så om du inte har tillgång till allt detta, då har du inte granskat någonting, du har bara läst en översiktlig version av det socialtjänsten ville att domstolen skulle se."

De många incitamenten för LVU-placering av barn och unga

"Ah, klassikern: 'Det finns ju inga incitament.'

Nej just det förutom:

Att kommuner betalar miljoner varje år till externa vårdgivare och konsulentstödda familjehem (ibland 50 000–60 000 kr i månaden per barn).

Att konsulentföretag anställer tidigare socialsekreterare och bygger personliga nätverk.

Att kommuner ofta tecknar långsiktiga ramavtal med enskilda aktörer som får barn 'placerade' hos sig utan öppen konkurrens.

Att HVB-hem och familjehemskonsulter är en miljardindustri i Sverige.

Att det finns flera JO-anmälningar och mediegranskningar som visar att barn hålls kvar i placeringar trots ifrågasatt behov tvärtemot vad sakkunniga rekommenderar.

Men nejdå, inga incitament så långt ögat kan nå. Det hela sker förmodligen bara av altruism och genuin barnkärlek, eller hur?

Misstanken om maskopi handlar inte om att någon tar ett barn och 'ger bort' det till sin kompis. Det handlar om systemiska lojaliteter, ekonomiska beroenden, ointresse för rättssäkerhet och avsaknad av oberoende granskning.

Att begära bevis för detta som om det vore ett brottmål med krav på videoinspelad muta är ett bekvämt sätt att slippa se strukturer. Men alla som jobbat nära socialtjänst och upphandlad vård vet att nätverk, tystnadskultur och incitament samverkar i praktiken även om det inte står så i riktlinjerna.

Det är många som livnär sig på de stackars barnen och det är särskilt vidrigt eftersom forskningen är så tydlig med att barnen tar skada av denna behandling."

Den sanna definitionen av "frivilliga insatser"

"'Frivilliga insatser' handlar i praktiken ofta om undermåliga stödåtgärder, felaktiga bedömningar, och ett ständigt informationsövertag från socialtjänstens sida. För att inte tala om att många 'frivilliga' insatser sker under hot om lvu."

Sammanfattning av socialtjänstens bristande LVU-hantering

"Här har du svart på vitt vad som exakt är det mycket allvarliga problemet med socialtjänstens arbete med barn och varför den påstådda 'LVU-sekten' inte bara sprider osanningar och 'desinformation' om socialtjänsten.

1. Socialtjänsten har utredningsmonopol i princip utan extern kontroll
Socialtjänsten både utreder, tolkar och föreslår beslut i ärenden om tvångsvård. Domstolen (förvaltningsrätten) lutar sig nästan alltid på socs bedömning.

Det är som om åklagaren ensam fick skriva både åtalet och domen utan att försvaret får granska bevisen ordentligt.

2. Domstolarna granskar inte faktagrunden
Förvaltningsrätterna fungerar ofta som stämpelmyndigheter snarare än oberoende granskare. Några exempel:

Man kontrollerar inte att citat eller påståenden i LVU-ansökningar faktiskt finns i journalerna.

Inga konsekvenser om socialtjänsten lämnar in uppgifter som saknar källstöd.

Föräldrar har mycket kort tid att bemöta hundratals sidor av material och saknar ofta juridiskt stöd.

3. Ingen krav på bevis, bara 'risk' räcker
Enligt LVU krävs inte att något hänt. Det räcker att man kan påstå att det finns en framtida risk. Denna luddiga formulering öppnar för subjektiva tolkningar.

En socialsekreterare kan skriva att 'förälder saknar insikt i barnets behov' utan att behöva visa på konkreta brister i omsorgen.

4. Myndighetskultur av självtillit och lojalitet
Socialtjänstens interna kultur bygger ofta på:

Kollegial lojalitet: man ifrågasätter inte varandras bedömningar.

Aversion mot kritik utifrån. Exempelvis från föräldrar som ifrågasätter socialtjänstens 'bedömningar' etiketteras som 'samarbetssvåra'.

Interna utredningar (lex Sarah) görs av kollegor och f.d socialsekreterare, inte oberoende aktörer och professionella jurister.

5. Inga personliga påföljder för felaktigheter
Socialsekreterare som lämnar in falska eller vinklade uppgifter riskerar i princip inte något alls oavsett mycket fullt medvetna felaktigheter och fabriceringar som skrivits i journaler och beslutsunderlag.

JO och IVO har mycket låg tillsynsnivå. Granskning sker långsamt och slutar oftast i 'kritik' utan konsekvenser.

Det är inte brottsligt i praktiken att skriva felaktiga saker om en förälder, så länge man hävdar att det skedde i 'barnets intresse'.

Slutsats: Systemet möjliggör fusk
Det är alltså inte frågan om hur fusk kan ske utan snarare varför det inte upphör."

Felprioriteringar när svenska myndigheter går på knäna

Med jämna mellanrum läser man att "Socialtjänsten går på knäna"; detta sedan fackförbund med flera har larmat om enorma besparingskrav, långa vårdköer, stor personalomsättning och bristfälliga arbetsförhållanden. Samma sak hörs från politikerhåll, vilket bland annat finns att läsa här, här, här, här och här.

Men när man okynnessanmäler välfungerande och resursstarka familjer tar det medel från de som verkligen behöver, vilket resulterar i uteblivet stöd för utsatta barn, som i fallet med Lilla hjärtat. Samma sak kan appliceras på slentrianmässiga ”npf”-utredningar där landets barn- och ungdomsvård lider av påtaglig resursbrist.

I bästa fall misstänkliggörs en familj och tvingas bemöta mer eller mindre grova anklagelser, och i sämsta fall blir de föremål för en omfattande barnutredning med allt vad det innebär – detta trots avsaknad av bevisning och oavsett allvarlighetsgrad. Det går onekligen att ifrågasätta dessa prioriteringar apropå ”barnets bästa”-perspektivet som så ofta används i syfte att motivera åtgärder av den här typen.

Situationen har en direkt inverkan på barnens säkerhet och välbefinnande. Inom arbetet för förebyggande insatser bör man därför utgå från vetenskapligt beprövade erfarenheter och bättre avvägningsmetoder som grund för att alls påbörja en utredning.

Resonemanget handlar om att ställa den potentiella risken för allvarlig skada – d.v.s. det som föranledde själva anmälan – mot den faktiska skadan som kan uppstå när familjen misstänkliggörs på felaktiga grunder. Man måste löpande bedöma om misstankarna står i proportion till den ursprungliga oron, och ifall socialtjänsten eller annan utredande myndighet har tillräcklig kunskap för att navigera i den (ofta) komplexa verklighet som detta innebär.

Grundläggande vetenskaplig metodik efterlevs inte i dagens barnutredningar

Det råder i dag en utbredd missuppfattning att svenska barnutredningar sker på rättssäkra och opartiska grunder. ”Ingen rök utan eld” eller "har man rent mjöl i påsen finns det ingenting att dölja" heter det, liksom den allmänna tilltron till svenska myndigheter. Aktuell forskning visar att så inte är fallet.

Faktum är att en majoritet av dagens barnutredningar baseras på subjektiva uppfattningar utifrån parametrar om skyddande faktorer respektive riskfaktorer som tas i beaktande i samband med en utrednings början. Bristen på rättssäkerhet visar sig bland annat genom frånvaron av vetenskapliga utredningsmetoder. Skyddsnätet är därför att betrakta som oerhört grovmaskigt.

Inom arbetssättet BBIC – Barns behov i centrum – undersöker man familjers sociala kapital och starka vs problemtyngda områden för att göra en kartläggning och bedömning om barnets förutsättningar. Genom att tillämpa ett helikopterperspektiv görs vissa avvägningar baserat på om någon av föräldrarna förekommer i belastningsregistret eller har varit föremål för skuldsanering, hur deras relation till alkohol och likvärdiga substanser ser ut, arbetsliv och utbildningsnivå, sociala kontaktytor, boendesituation, sjukdomshistoria och mycket mer. Utifrån detta sker en risk- och konsekvensanalys. Resultatet från denna kan på intet sätt bekräfta eller utesluta att det förekommer oegentligheter inom familjen, men det påverkar utgången avsevärt. Denna modell är dock inte tänkt som ett ensamt utredningsstöd, utan ett dokumentationshjälpmedel av flera. Trots det används BBIC regelmässigt som just ensamt utredningsstöd av landets socialtjänster, snarare än som ett väsentligt komplement i en större helhet.

Fallet Adam är ett utmärkt exempel på ett systematiskt rättsövergrepp där domstolar väljer att gå på socialtjänstens linje trots avsaknad av regelrätt bevisning. Adam är dessvärre bara toppen av ett isberg. Detta medan verkligt utsatta familjer – där vanvård och försummelse faktiskt förekommer; d.v.s socialtjänstens egentliga målgrupp, helt undslipper konsekvenser.

Nu följer två paradexempel på vetenskapliga metodiker som enligt lag ska tillämpas i barnutredningar men sällan lever upp till kraven, nämligen falsifiering och precisering. Så här kan de yttra sig i vanligt förekommande vardagssituationer:

Falsifiering

”Låt oss göra en parallell med det som Autism- och Aspergerförbundet uppmärksammat. Barn som har problem i skolan har endera ADHD eller så är det föräldrarna som brister, för så har det varit i alla de 99 tidigare utredningarna som en tjänsteman har genomfört. I nästa utredning visar sig barnet inte ha ADHD. Då måste det vara föräldrarna, för så har det varit i alla andra fall, tänker utredaren. Logiken med falsifiering är att utgå från att även om det har varit så i alla 99 fallen så måste det inte vara så alls”.

Precisering

"Vi har stött på fall där barn påstås ha sagt många mycket allvarliga saker som att dess föräldrar slagit barnet med en hammare i ögat, till förskolepersonal som nu vänt sig emot föräldern. Dessa påståenden har utredarna okritiskt sedan fört in som belagda sakförhållanden i utredningen. Alltså, barnets berättelser är viktig information att undersökas av en utredare utbildad inom både utredningsmetodik och i att intervjua barn; inte till att okritiskt antas som belagd saklig information utan precisering. För en så allvarlig skada borde ha synts, haft allvarliga fysiska skador och konsekvenser vilka skulle ha dokumenterats med utredningsmetoden precisering – inte bli del i något som kan likna en häxjakt/förföljelse av föräldrarna".

Studien finns att läsa här – framtagen av den ideella föreningen Barnets bästa med stöd av aktuell forskning och ledande experter på barnrättsområdet. Målsättningen är bland annat att sprida ordet om hur barnutredningar måste gå till för att uppfylla rättspraxis samt att ge drabbade familjer upprättelse.

När man utser en kufisk representant för att avfärda en alternativ åsikt

Den grupp som vill splittra och härska hänvisar gärna till en utsedd verklig eller riggad representant (förefallande ofta kuf – tänk flat earthers) från [valfri] knäpprörelse. Syftet är att motivera fortsatt bojkott av alternativa synsätt och med det riskera att avfärda den egentliga sanningen om vad (exempelvis) god hälsa innebär.

Benämningar som "låg vaccinationsgrad", "obehandlad karies" och "suboptimal hälsostatus" avslöjar att personen inte använder sig av konventionell sjukvård; den (enligt gängse norm här i väst) enda godtagbara metod för att bota sjukdom – d.v.s genom piller och injektioner. 

"Underdiagnostisering" betyder att ta avstånd från DSM-5 – ett etablerat system för att kategorisera psykiatriska sjukdomar och tillstånd, trots att vetenskaplig evidens till delar saknas. DSM-5 används som ett standardiserat diagnostiskt verktyg men baseras i regel på subjektivt observerade symtom snarare än konstaterade biomarkörer, typ blod- och vävnadsprov, hjärnskanning, röntgen o.s.v.

Kanske finns det tecken i personens övriga livsföring som för en utomstående skvallrar om att någonting inte riktigt står rätt till. På så vis reducerar man individen till någon att hålla ögonen på; att de rentav utgör en samhällsfara eller på andra sätt avviker från gruppen ("motvallskärring"). De blir då tacksamma föremål för granskning eftersom de upplevs problematiska och inte följer vedertagna skolboksexempel för hur man enligt konformisten (jfr. jante) ska föra sig i sociala sammanhang.

Det är dags att öppna upp för alternativa synsätt med hänsyn till hur människor väljer att leva sina liv.

LVU är ett fenomen bortom traditionell höger- och vänsterretorik

För att nyansera saken något; LVU är egentligen en fråga bortom traditionell klassisk höger- och vänsterretorik då bägge sidor numera visar sig från sitt fulaste tryne.

Grovt förenklat: högern genom privata vinstdrivande familjehemsföretag eller andra placeringsformer/affärsverksamheter som profiterar på trasiga familjer och ser dem som intäktsposter.

Vänstern genom sin ansvarsförskjutning från familj till stat där föräldrar närmast omyndighetsförklaras och därmed anses oförmögna att uppfostra de egna barnen – allt för att (oavsett partifärg) befästa den egna politiska makten.

Liberallogik

Liberals: "Oh, no – Trump called a reporter 'piggy'! I can't believe that a racist, fascist, white-supremacist, sexist – who I wish was dead – did such an evil thing!"

Orosanmälningar – så här fungerar de i praktiken

I dag kom det till min kännedom att skolor har rätt att förvägra vårdnadshavare kontakt med ledningen efter att denna har upprättat en orosanmälan till socialtjänsten om påstått våld i hemmet. Man *hänvisar helt sonika till den pågående utredningen och friskriver sig därmed allt ansvar när det gäller tidigare löften om transparens till föräldrar vars barn av olika skäl har haft en brokig start i livet. Under tiden förväntas familjen hålla god min och "samarbeta" med pedagogerna alldeles oavsett – allt för "barnets bästa".

*skolan refererar till sin anmälningsskyldighet som är lagstadgad, men att orosanmälningar har en negativ inverkan på våra barn låtsas man ogärna om.

Utredningar via socialtjänsten pågår normalt i fyra månaders tid och förlängs om det inkommer fler anmälningar längs vägen. Processen riskerar dessutom att senareläggas avhängigt tidpunkten på året – om den exempelvis sammanfaller med en storhelg – eller beroende på antalet ärenden som Familjeenheten för tillfället har på sitt bord.

Socialtjänsten som myndighet saknar existensberättigande om de står utan en viss mängd fall; därav den språkliga och juridiskt förklädda makt de besitter genom att återkommande anknyta till "barnets bästa" – allt för att hålla bollen i ständig rullning.

"Våld föder våld" heter det visst, trots att anklagelserna i fråga har avfärdats i ett flertal hembesöksinsatser av socialtjänstens externa utredare – fördelat på tresiffrigt antal timmars övervakat umgänge. Misstankarna har därtill dementerats av både rättsväsende och BUP som även dessa har god insyn i den berörda familjesituationen.

Barn är komplexa varelser i all sin enkelhet. De beter sig på ett visst sätt utan att orsaken nödvändigtvis behöver bottna i: 

1) en medfödd och obotlig personlighetsstörning 

2) pågående våld i hemmet

Man famlar desperat efter enkla förklaringsmodeller vars teorier alltid härleds till endera punkt 1 eller 2.

Innan dess att en utredning tar sin början måste föräldrarna se sig om efter barnvakt eller annan avlastning, beräkna restid, göra avkall på jobb/studier eller på annat sätt pausa det pågående livet till förmån för möten som kan te sig oändliga i antal. De kan te sig oändliga eftersom ett möte gärna efterföljs av uppföljningssamtal som i princip avlöser varandra utan en synbar bortre tidsgräns. (Utan dessa återkommande möten har alltså de utredande myndigheterna begränsad möjlighet att rättfärdiga sin existens).

Under en påbörjad utredning med socialtjänsten kan en familj utsättas för prövningar av det grövre slaget. Detta innefattar att bemöta diverse anklagelser, förhålla sig till hot om LVU eller andra former av tvångsomhändertaganden, eller att barnets tvingas medverka i polisförhör där det plockas från sin trygga miljö mitt under en pågående skoldag – helt utan föräldrarnas vetskap och utan mentala förberedelser på hur ett sådant ingripande går till.

Saxat från Flashback i temat barnutredningar: "För det första måste vi ifrågasätta vad 'oro' egentligen innebär. Oro är en känsla och känslor kan vara både sanna och falska. Ibland kan de vara befogade, men lika ofta kan de vara helt felaktiga. Ingenting behöver ha hänt barnet för att ett omhändertagande ska ske. Besluten grundas på antaganden och riskbedömningar om vad som eventuellt skulle kunna hända, vilket i praktiken innebär en fullständigt subjektiv tolkning, eftersom ingen med säkerhet kan förutsäga framtiden. Självklart ska barn skyddas från farliga föräldrar, men de måste också skyddas från godtyckliga ingripanden av 23-åriga oerfarna socionomer och deras lika inkompetenta chefer med offentlig sektor-frisyr, som verkar tro att deras magkänsla är en rättssäkerhetsprincip".

Eget tillägg: dolt hot från myndighetshåll; maskerat som "barnets bästa" men i verklig form av "frivilligt tvång", "oberoende" interna granskningar av sina egna vilka inte visar några missförhållanden i verksamheten och därför friar dem från skuld (läs: risk för jäv och bristande objektivitet), narrativkontroll genom att observera hur familjer påverkas av behandlingen som de utsätts för – att reagera för starkt = potentiellt våldsam, att reagera för svagt = likgiltig inför hela sin föräldraroll, Kafkatendenser där berörda parter tvingas erkänna någonting som de inte vet innebörden av alternativt som inte ens har ägt rum. Ju mer en påstådd incident upprepas i domar och akter, desto mer framstår den som sann.

Det *lukrativa LVU-komplexet är ett kapitel för sig. Socialsekreterare dras sig inte från att hota med tvångsomhändertagande eftersom skola, familjehem och socialtjänst agerar i maskopi med varandra. De befinner sig nämligen i ömsesidig beroendeställning. Socialtjänstens ord väger i vissa fall tyngre än ett domstolsbeslut och de besitter därför en oerhörd makt som ingen jämförbar instans kan mäta sig med. Domstolsbeslut bygger i regel inte på en självständig prövning då siffror visar att omkring 97 % av alla LVU-mål går på socialtjänstens linje.

*inte sällan privata aktörer som fakturerar per dygn och därmed drivs av starka vinstintressen. Enligt studier resulterar dessa placeringar ofta i den typ av våldsrelaterade brottslighet som vi sett växa fram i landet de senaste decennierna. Att frihetsberöva barn och unga fungerar därför inte det minsta brottsförebyggande, utan ses tvärtom som en bidragande orsak till att dessa individer alls hamnar i kriminalitet.

För en tid sedan läste jag om en förälder som själv är föremål för fabricerade anklagelser totalfast i en osäker rättsprocess, och som nyligen formulerade följande rader:

"Vad betyder 'våld och missbruk' i LVU-industrins språkbruk? Dessa har reducerats till semantiska verktyg – bevis som inte längre behöver nyans eller kontext. De är öppna för tolkning och därmed omöjliga att bemöta. De används utan tidsangivelse ("det har förekommit våld"), utan distinktion mellan trauma och kris, utan bevis ("risk för framtida våld") och utan differentiering mellan den som lider och den som utövar."

och

"'Barnets bästa' är inte definierat – trots det en juridiskt suverän trojansk häst i lagen. Resultatet är en klepto-juristokrati i förvaltningsrätten som matar en brutal Barn-Gulag arkipelag med råvara".

Fallet Adam är tyvärr ingen unik historia. Liknande erfarenheter delas av fler familjer runt om i landet även om misstankarna kan se lite olika ut. Gemensamt är ett – i grunden – gravt systemfel med för många inblandade aktörer, ett uteblivet "barnets bästa"-perspektiv och starka vinstintressen som driver på den här utvecklingen; i synnerhet placeringar av barn och unga.

Som land befinner vi oss i en rävsax. Detta för den obetydliga andelen barn som faktiskt far illa (de påverkar inte ens effektmåtten) och där det kan finnas fog för anmälningar av det här slaget.

Men lite svinn får man räkna med när hela familjer bryts ner i grunden – visst ...?

Sammanfattningsvis saknas det ett verkligt ”barnets bästa”-perspektiv i dagens orosanmälnings- och LVU-system. Detta eftersom vårdnadshavare inte får någon omedelbar insyn i orosanmälans innehåll, att utredningar som regel pågår i minst fyra månaders tid och att barnens hälsa och välmående direkt eller indirekt påverkar när en hel familj misstänkliggörs och därmed tvingas leva i ovisshet kring utgången (läs: vår tids Kafkaprocess).

Systemet bygger på misstankar – inte bevis – och i allmänna ordalag är det därför läge att tala om "omvänd bevisbörda". Det är alltså inte anmälaren eller socialtjänsten som behöver bekräfta sanningshalten i sina påståenden, utan det är föräldern själv som tvingas bevisa att anklagelserna inte stämmer.

Mitt i allt arbetar värdekonservativa krafter med syftet att vända den här utvecklingen; att förstärka familjen som enhet och att omdefiniera hela "barnets bästa"-begreppet till deras fördel. De utsatta barnen ska endast i mycket extrema fall fråntas rätten att växa upp i sin ursprungsfamilj. Det här är en bärande princip som måste gå före tvångsseparationer med konsekvensen anknytningsproblem, våldsrelaterad kriminalitet och livslånga trauman.

Vad som krävs är en extern och oberoende översyn av socialtjänstens rättsosäkra beslut för att undvika legitimering av institutionalisering och i förlängningen radering av barnens identitet.

Så ska du tänka om hur du ska tänka

Världen av i dag befinner sig i ett uppochnervänt tillstånd av aldrig skådat slag. Det slängs dagligen med värdegrundsfloskler om barnets bästa, allas lika värde och kvinnans rätt till sin egen kropp men dessa principer omfattar mycket sällan flickfoster eller dem vars åsikter utmärker sig från gruppen.

I det följande ger jag tre talande exempel på företeelser som den samtida västerländska människan har gett upphov till, och där hon starkt väljer att att ta avstånd från motståndarsidan genom att tillskriva denna diverse osmickrande egenskaper.

• Köttindustrin. De tortyrliknande metoder som (oftast) fullt livsdugliga kor, grisar och kycklingar utsätts för innan dess att de hamnar på tallriken, årligen över 100 miljoner köttdjur som får sätta livet till.

Än i dag betraktas man som en kuf genom att frivilligt avstå från traditionella julbord – än värre att överföra kosthållningen på sina barn.

• Rätten till fri abort. De tortyrliknande metoder som ett (oftast) fullt livsdugligt embryo eller foster – d.v.s. tidiga stadier av ett människolivs utveckling – utsätts för under en pågående abort, i Sverige omkring 35 000 årligen.

Här i väst bör man inte problematisera aborter överhuvudtaget – i synnerhet om du är man och alldeles oavsett tidpunkten för abortens genomförande.

(En vegetarisk livsföring borde för övrigt gå hand i hand med en samtidig stöttning av pro-life-rörelsen, men det är i slutändan ett filosofiskt resonemang).

• Könsbekräftande vård. De tortyrliknande metoder som människor och dess genitalier utsätts för vid en ”könskorrigering” med underlivskirurgi – där man exempelvis avlägsnar en fullt funktionsduglig penis från den tillhörande kroppen. Detta i stället för att acceptera den kromosomuppsättning som personen blev tilldelad vid födseln, samt erkänna det faktum att individer med "könsdysfori" lider av vanföreställningar – jfr. kroppsuppfattningen hos personer med ätstörningar och dysmorfofobi. Bland flickor i åldersgruppen 13–17 år syns en 1500 % stor ökning mellan åren 2008–2020.

Konsensuspersonen anser det vara "transfobiskt" att ha åsikter om användningen av stopphormoner på barn och unga.

Barnrättskämpens Tomas Kayas politiska helomvändning

För oss som praktiskt taget lever våra liv online kan det inte ha undgått någon att sociala medier-profilen och den självutnämnde barnrättskämpen – tillika förskolepedagogen – Tomas Kaya, nu har tagit bladet från munnen och gjort en helomvändning i sitt politiska resonemang (tidigare förlagt på vänsterkanten). Motiveringen lyder att stå upp för sanningen, nu får det bära eller brista; kosta vad det kosta vill ...

Bakgrundskontext: Förr om åren snubblade jag över Tomas Kayas utläggningar med jämna mellanrum; ofta i termer av "npf" och en försvarare av densamma. Han var uttalat fientlig gällande exponering av barn, liksom en hängiven anhängare av Priderörelsen. Detta i egenskap av maskrosbarn och homosexuell, djupt präglad av en hedersrelaterad uppväxtmiljö.

Jag uppfattade tidigt Tomas som konsensusstyrd och lätt enögd i frågor gällande barnuppfostran och föräldraskap. Mot bakgrund av sin dysfunktionella barndom ansåg han att skolor borde orosanmäla fler familjer där det fanns misstankar om att barn for illa; detta oavsett om oron var befogad eller inte.

I dag refererar Tomas till Sverige som det mest förvirrade landet genom historien. Med utgångspunkt i diverse bibelcitat identifierar han sig inte längre som "stolt bög", utan menar att han hela tiden blivit vilseledd att tro att denna läggning till varje pris måste bejakas. I själva verket anser han sig ha blivit omvänd – Jesus Kristus är numera [den ende] mannen i hans liv.

Vidare sticker han ut hakan och kritiserar dagens "abort som preventivmedel"-fenomen. Han ifrågasätter starkt *"könsbekräftande" vård av barn och unga, och blir ofta beskylld för sina "problematiska uttalanden om transpersoner".

*"könsbekräftande" satt inom citationstecken eftersom denna tvärtom inte bekräftar könet, utan i stället förnekar det – att betrakta som århundradets paradox.

Tomas lyfter fram cancelkulturen som ett sjukligt symtom på ett rådande debattklimat där enbart en typ av åsikt tillåts komma till tals. Han menar att mångfald endast applåderas när åsiktsuttryckaren följer strömmen inom t.ex. förskolans styrdokument för genusfrågor; inte ifrågasätter varför barn redan i förskoleålder ska påtvingas vuxnas identitetspolitiska intressen.

Ytterst uppfattar jag Tomas som en frisk fläkt i en inskränkt samtid där oliktänkande ska motarbetas och tystas in i det längsta.

Det här är inget normaltillstånd

Just nu arbetar jag ihärdigt med nostalgitemat på min hemsida och det färgar av sig även offline. Jag är en nostalgiker av rang och värderar högt trallvänlig synthpop från det ljuva 80-talet, detaljrika barnboksillustrationer från förr, Ilon Wiklands dito, att botanisera bland dammiga LP-skivor, och bara tanken på att tjusiga skrivmaskiner av äldre modell en gång var i bruk.

Människan levde tidigare i ett betydligt långsammare tempo än dagens – men för att återgå till ett sådant tillstånd behöver man inte backa bandet alltför långt.

Det var en tid då dopaminkickar inte fanns tillgängliga ett knapptryck bort. Man hyrde VHS i fysisk butik för att sedan tålmodigt spola tillbaka dem manuellt, lyssnade på hackiga kassettband, inväntade att favoritmusikvideon skulle spelas på MTV, och såg fram emot nästa nummer av sin tidningsprenumeration.

Det var en tid där kreativa (äkta hant)verk ej var AI-genererade massproducerade dussinkopior, där musiken kändes mindre disharmonisk än dagens motsvarigheter, där resultatet av hur man blev i skolkatalogen utgjorde hela ens värld – ihop med andra fotografier som det i dag finns en uppsjö av i digital form, och som man därför har slutat uppskatta värdet av ...

Det var en tid där Astrid Lindgrens behagliga stämma dominerade i stället för det fartfyllda Paw Patrol eller valfri TikTok-video i ultrahastighet, och där materialen på kläder, inredning och leksaker faktiskt höll över tid och inte föll isär i handen. Vi skrev brev, skickade vykort och kanske till och med flaskpost.

Det var en tid där våra vokabulär inte innehöll senmoderna svordomar med anglosaxiska undertexter, där skjutningar och sprängningar var någonting mycket främmande i en svensk kontext, och där de många biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor avhandlades som de mest naturliga i världen.

Det var en tid före massinflationen av "npf-diagnoser" med tillhörande amfetaminmedicinering av barn och unga, och en verklighet där folk faktiskt umgicks med varandra i stället för att sitta begravda i sina mobiltelefoner.

Jo, jag vet. Många har belyst dessa fenomen långt före mig. Det här är inget normaltillstånd. Jag vill bara levandegöra det som var så att dåtiden inte riskerar att glömmas bort i bruset av en sjuk samtid.

Tjugo år i Stockholm

Kärleken till den kungliga hufvudstaden föddes i sena tonåren. Kort därpå tog jag mitt pick och pack och konverterade till 08:a. Omkring tjugo adresser senare är jag att betrakta som en flyttfågel. Dock kan jag nog ses som en lite udda filur då jag benämner mig både hemmakatt och inomhusmänniska. Till skillnad från många andra är jag alltså ingen "friluftsjunkie" för fem öre, utan trivs allra bäst vid skrivmaskinen där jag också kommer till min fulla rätt.

Jag är andligt förankrad. Med flertalet karmiska läxor i bagaget har jag onekligen haft min beskärda del av prövningar. "Livet händer" och "livet kom emellan" är två av mina mest använda uttryck – i synnerhet vid min förstfödde sons tillkomst efter ett helt decennium av ofrivillig barnlöshet.

Ursprungligen kommer jag från "Blöteborg" men det är en stad som jag inte känner mig hemma i, därav att den tiden kan betraktas som preskriberad ... Detta enligt devisen "Rötter i Göteborg och själ i Stockholm" som jag myntade i min ungdom strax efter hemifrånflytten.

(Min barndom var ganska konventionell med några undantag [däribland fem grundskolor på fem år] och mina föräldrar lever fortfarande tillsammans. Jag har däremot tre syskon – varav en halvsyster från mammas sida respektive en halvbror från pappas sida – utspridda runt om i världen, och jag har endast vuxit upp med min halvstorasyster och sedermera lillebror, i två olika omgångar. Detta för att min syster flyttade hemifrån i samma veva som min bror blev till, och det skiljer 18 år mellan dem.

Familjen firade traditionsenliga julaftnar och födelsedagar. Jag var länge djupt försjunken i legobyggandets värld, och samlade på klistermärken som jag omsorgsfullt kategoriserade i olika album. Jag hade därtill en nära relation med mina morföräldrar).

I samband med ett distansförhållande i början på 2000-talet fick jag uppleva Södermalm i gryningen. Hela världen låg för mina fötter. Mina dagboksanteckningar från den tidpunkten löd så här:

"Ett varmt nyfött skimmer täckte staden och jag tänkte, och jag kände, att jag aldrig mer vill vara utan Södermalmska soluppgångar".

"Det som gemene man upplever stressigt är istället något jag vill komma ännu närmre: känslan av att befinna sig i en storstad, stiliga kostymnissar med portfölj, laptop och en kopp kaffe i högsta hugg, på väg mot sitt arbete i fart och fläng på en brusig Sveaväg. Rusningstrafiken vid tunnelbanan en tidig vardagsmorgon. Skräniga utryckningsfordon utanför sovrumsfönstret. Sena nätter i folkvimlet på Götgatsbacken. Människor som i rask takt kånkar på resväskor i Stockholm central. Trängsel och buffande armbågar i rulltrappan. Jag har kommit hem. Och det här är min homage till Stockholm".

I dag titulerar jag mig fortfarande cityråtta uti fingerspetsarna och drabbas av lappsjuka så fort jag lämnar tullarna.

Turism i tillvaron.

Redan som 22-åring genomgick jag min första missfallsutredning efter en längre tid som oförklarligt barnlös, men i dag är jag tacksam att ödet hade andra planer.

Jag har under årens lopp betat av flera yrken och branscher – såsom valarbete och idrottsbevakning. (En gång i tiden var jag en hängiven fotbollssupporter). De nästföljande åren jobbade jag timmar inom barnomsorgen, ägnade mig åt råttfobibehandling (bara en sån sak), agerade statist på Försvarsmakten och medverkade i SVT:s tävlingsprogram “Vem bor här?” Jag hann även med en vända som arkivarie på ett forskningsbibliotek inom danskonst och som inköpsansvarig på en av Nordens ledande arkitektbyråer – en oförglömlig tid. Kort därpå utbildade jag mig till kommunikatör och sedermera inredningsdesigner efter totalt fyra eftergymnasiala år i skolbänken.

Som 25-åring var jag som 25-åringar är mest; olyckligt kär i någon där föremålen växlade över tid, experimenterande med olika utseendemässiga stilar, och omkringflyttande i en kappsäck. Under en period om 15 år bytte jag adress lika många gånger ... Jag var helt enkelt en flyttfågel av rang – inte för att jag nödvändigtvis ville flänga runt så mycket, utan för att jag många gånger inte hade något val. Det rörde sig om andrahandsboenden på tillfälliga kontrakt, studentkorridorer, som inneboende, i en 1700-talssoldatvilla, på ett landställe i Skärgården – och slutligen egna lägenhetskontrakt i plural.

Under många år pendlade jag regelbundet tågvägen mellan Stockholm och Göteborg. Jag har även hunnit med några charterresor till solen men betraktar mig som en innesittare och trivs allra bäst hemma i stan.

Jag har nog genomgått fler stambyten, vägglusangrepp och renoveringar än de flesta – undantag Husdrömmar-Marie, förstås, men henne bräcker väl ingen.

Stojiga utekvällar i goda vänners lag. Dessa varade i hela tjugoårsåldern och en stor majoritet av mina finaste minnen tar avstamp i karaokesång och mellanmänskliga möten i baren. När jag blev mamma vid 30 + beslöt jag till sist att lägga partyklackarna på hyllan.

I dag är jag stadgad i Stockholms innerstad, lever med min Mötesplatsenromans från 2006 – som jag återupptog kontakten med många år senare, och våra två små pojkar som gjorde mig till mamma – inte bara en, utan två gånger. Jag har satt punkt för mina studier och jag trevar mig fram på en mättad kommunikatörsmarknad.

Det ska bli spännande att se vad de nästföljande tjugo åren har i sitt sköte.

Vad är lycka?

Följande konversation utspelade sig 2009 mellan mig och K på MSN Messenger ... Föga anade vi att kontakten skulle återupptas många år senare och resultera i familjebildning.

Frågeställningen löd: Vad är lycka?

Jag: Jag har i alla fall trott att lyckan ligger i en fullgången graviditet och nu blir det inte så. [Jag hade drabbats av upprepade missfall vid tidpunkten för vår chatt].
K: Fast någon fullbordad lycka finner vi inte i denna världen, hävdar jag. Alla jagar lycka, men ingen finner den varaktigt ...

Jag: Så du känner ingen permanent lycka?
K: Det gör ingen. Lycka är ett tillstånd som infinner sig under ett kort tag.
Jag: Fast hur vet du det? Det beror väl på vad man lägger i definitionen, men visst kan det vara så. Jag vet inte annars vad jag skulle kalla det, det jag vill uppnå.
K: Så länge man har ett behov av något, så är man inte i ett lyckligt tillstånd.
Jag: Vad har du behov av då?
K: Allt möjligt, pengar, ledighet, personlig utveckling, att slippa lidande, sjukdomar, oro – i alla lägen i evig tid ... Det finns ingen som slipper några umbäranden av något slag.
Jag: Det tycker jag dock att jag ser många exempel på genom så kallade "räckmackeglidarliv", men det är möjligt att dessa människor bara visar upp en viss fasad utåt, vad vet jag.
K: Jo, alla saknar en fullbordad varaktig inre tillfredsställelse.
Jag: Hur vet du det?
K: Alla har alltid nya behov, eller blir uttråkade, sinnet vill alltid ha omväxling och sensationer, hur mycket räkmackeliv man än har. Oftast så har dessa som har räkmackeliv undanträngt sina egna personliga brister – man har aldrig tvingat konfrontera dem då man har haft det lätt för sig.

Så här i juletider – en saknad efter det som var

Så här i alla helgons dag-tider – och när julen snart står för dörren – kommer jag osökt att tänka på mina morföräldrar som känns så närvarande men inte längre finns med oss. De fick över 70 år tillsammans och majoriteten av mina finaste barndomsminnen är förknippade med dem.

Jag kan inte nog romantisera denna tid och plocka ut nostalgiska ögonblick som bestod av det vi åt och den tidstypiska inredningen i deras enplansvilla av vit mexitegel. Mormors milda mannagrynsgröt med russin som hon så omsorgsfullt iordninggjorde om morgnarna, pelarna i salongen där de årliga julborden intogs, gammaldags dekorerade julpynt med bleka mönster, Jenny Nyströms klassiska motiv, hur man som barn varsamt räknade stenarna på terrassen och drog fingrarna över den blanka och rundade ytan, fågeldammen med sin majestätiska utsmyckad på husets baksida, de murriga 70-talstapeterna, den spöklika korridoren, chiffonjén i finrummet, mystiska porträtt som hemsökte en om nätterna, knoppen på sängramens övre del som satt lös men aldrig rättades till. Att allt hade sin plats och att tiden liksom stod stilla alla år.

Jag vill så innerligt att även mina barn ska se tillbaka på våra jular med värme – magiska aftnar med närmast förtrollad stämning som sprungna från mina egna barndomsår.

Gammsystrar har en enastående förmåga att sätta ord på stämningar, ett nära inpå mästerligt foto och en makalös känsla med sina målande beskrivningar om "vargavinter", "alldeles runt knuten", "snön ger vika", "lever om när man går i trappen", "knarrar i golvet", "drar från gammfönstren", "vackert med rimfrost på rutorna", "sjunger in våren", "susar i laduväggen" och "vinterblek hud" för att beskriva olika årstidsväxlingar.

Följande av hennes tjusiga formuleringar får avsluta min rådande julstämning och nostalgikänsla för den här gången.

* * *

"Vad vore oktoberaspens guldprydda topp som darrar trolskt i dimmor och töcken.
Vad vore midvinterns gnistrande snö, sömnigt ringlande över gran och fur.
Vad vore junis ljumma gryningsljus som drar in över lundar och snår.
Och vad vore högsommarns grönsprängda prakt, förutan annalkande månaders löften." 

* * *

"I morgondimmans arla timme ruskade husfadern mig ur dvalan.

Omutlig spårade han upp mina bortlupna paltor, trugade på mig en packsäck rågad med förtäring och allehanda fotoapparater och knuffade mig ur boet.

Med stapplande fjät och ena ögat slumrande gick stegen tvärs genom den sovande byn och upp på heden som barndomens tallar bär".

* * *

"Vi lutade våra huvuden samman och stirrade in i eldens bedövande flammor tills knastret gradvis dämpades och vi väcktes av den överrumplande tystnaden".

* * *

"Jag minns barndomens jular. De som vi har inspelade på tjocka kassettband, liggandes i travar i föräldrarnas bokhylla.

Jag minns farfars sträva stämma när han läste för oss ur bibeln och mormors varma och runda höft tätt intill mig i soffan.

Jag minns hålet i morfars långkalsonger som syntes under tomtekostymen och de trekantiga paketen från mormor, med mitt och syskonens godishus.

Men framför allt minns jag mammas knog och slit för att vi alla skulle ha det bra. Sånt man egentligen inte förstod då men inser idag".

* * *

"Jag har alltid burit en romantiserad bild av förr i tiden — den där mormor satt på mjölkpallens kant i kvällningen, med blåbärsfläckar på knäna och virkade grytlappar, medan vevgrammofonen sprakade gammeldans bakom spetsgardinen.

På den tiden när hönsen bar namn, gräset tuktades med lie, och lintottarna byggde sina benskydd av gamla böcker och tejpens ändlösa vals, virad med barnasinnets iver.

En tid då hemmets varje vrå andades nymanglat linne med lavendelknyten i vecken, och bittermandel från småkaksbak, sprungna ur mormors sirligt handskrivna recept.

Då möblerna var svarvade med kärlek av valkiga nävar och tålamod som mognat i vedbodens skymning — där snickaren, med sågspån i strumporna, hyvellim bakom örat och morfars gamla måttstock i fickan, lade själen i varje spik och knopp".

Tinderdejtingens betydelse för de låga födelsetalen

Karl-Olov Arnstberg, tidigare professor i etnologi vid Stockholms universitet, sätter fingret på orsakerna till dagens genom historien lägsta födelsetal, och vad det senliberala samhället gör med – i synnerhet – unga människor.

Ett utdrag (krönikan återfinns i sin helhet här).

"Det sena liberala samhället uppmuntrar aktivt människor – särskilt unga människor – att fokusera på sig själva, sina karriärer och sina konsumtionsvanor. Varför bilda familj i mitten av tjugoårsåldern när alternativet är frihet och ha kul på egen hand? Varför gifta sig när man kan använda dejtingappar för tillfälliga sexuella möten eller kortvariga förhållanden och därmed kanalisera sina biologiska sexuella och emotionella impulser till en typ av konsumtion som inte skiljer sig mycket från att handla engångsartiklar på ett köpcentrum?

När arbete, karriär och framför allt konsumtion prioriteras så hamnar familjebildning och barn inte bara längre ner – utan det är värre än så. De hamnar utanför. Istället för att ha roligt och njuta av livet så innebär familjebildningen ett ansvarsfullt och pliktorienterat åtagande. Det är helt enkelt skitjobbigt, vilket alla småbarnsföräldrar kan bekräfta för sina generationskamrater när dessa ska göra sina livsval.

Liberalismen med sitt individorienterade och konsumtionsinriktade ideal skapar inte bara självcentrerade människor utan också en oproportionellt hög andel av trasiga, atomiserade människor. De har tappat lusten att föra sina gener vidare till en framtida generation – vilket kan sägas vara den mest grundläggande funktionen hos alla biologiska varelser.

Ju mer liberalismen genomsyrar ett samhälle, desto lägre tenderar födelsetalen att bli. Ett land som sticker ut i extrem riktning är Sydkorea. De har tagit till sig den liberala ideologin som inget annat land. Sydkoreanerna blev besatta av arbete och karriär. Alla deras förmågor förväntades kanaliseras till att maximera landets konkurrenskraft på den internationella arenan.

Denna bisarra senliberala livsstil gör, föga förvånande, människor olyckliga. Kvinnor är de huvudsakliga offren – som de så ofta är när det gäller sexuella relationer.

På 1970-talet rapporterade kvinnor i USA ett högre subjektivt välbefinnande än män. Idag är det tvärtom. Feminister, en grupp som är särskilt benägen att bedra sig själva med liberala illusioner, har kallat detta för 'kvinnors minskade lycka-paradoxen' – en paradox, eftersom liberalismen har gett kvinnor fler möjligheter att arbeta och konsumera.

Tjugosex procent av unga kvinnor i USA lider av en diagnostiserbar psykisk störning, nästan tre gånger så många som män.

Effekterna på män är både mer subtila och mer uppenbara. Porrberoende är så utbrett att det helt enkelt tas för givet. Samtidigt är självmordsfrekvensen bland män extremt hög. Och den ökar. Mellan åren 2006 och 2020 har den i USA ökat med 22 procent. Bland kvinnor är självmordsfrekvensen mycket lägre, men den har ökat mer – med 38 procent sedan millennieskiftet.

Sedan 2009, året då dejtingappen Tinder introducerades, har sexuella relationer omvandlats till konsumentprodukter."

Narkotikaklassade läkemedel som en påstådd lösning på oönskade beteendeproblem

Under morgonen trillade jag över ett inlägg på LinkedIn där skribenten argumenterar för att förskrivningen av adhd-läkemedel i dagens storskaliga mått är helt i sin ordning. Hon menar på fullt allvar att ”fler diagnoser inte innebär överdiagnostisering” och att centralstimulantia kan få dysfunktionella individer att plötsligt fungera normalt igen.

För mig är det helt obegripligt att någon kan försvara all denna medikalisering, men jag upprepar: läkemedelsindustrin tjänar inga pengar på friska människor. Klart som korvspad att några ångestdämpande piller eller lite alkohol dämpar för stunden men det kommer inte tillrätta med de bakomliggande orsakerna, och på sikt har man löst absolut ingenting.

I dag är 1 av 10 skolbarn – eller uppemot 15 % av befolkningen – diagnostiserade med adhd eller autism. Författaren menar att den ökade diagnostiseringen av adhd – och sedermera förskrivningen av läkemedel mot densamma – beror på ”ökad kunskap” och ”bättre diagnostik”. Då undrar jag naturligtvis vad det är för diagnostik som finner dessa höga siffror rimliga i förhållande till den internationella prevalensen – d.v.s. den förväntade prognosen – av befolkningen i stort …?

Vad är det för diagnostik som anser att skattningsformulär, beteendemässiga observationer och intervjuer är tillräckliga vetenskapliga bedömningsinstrument för att avgöra att någon har en medfödd och livslång neuropsykiatrisk funktionsnedsättning …?

Hon fortsätter: ”Många vuxna – särskilt kvinnor – har levt större delen av livet med en obehandlad funktionsnedsättning som fått stora konsekvenser. Att dessa personer nu får rätt hjälp är ett framsteg, inte ett misslyckande.” Hur sjutton kan ”rätt hjälp” innefatta att skapa ett livslångt beroende av narkotikaklassade läkemedel i stället för att adressera orsakerna till de besvärande symtomen …?

Det här resonemanget är så befängt att hälften vore nog och det tenderar att återkomma likt ett självspelande piano. "Npf" är nämligen ingen patologisk sjukdom.

Det är smärtsamt uppenbart att vi arbetar i fel ände.

Klimatministern gravid

I dag kan man läsa följande i tidningarna: ”Klimatministern gravid”. Hmm, men vänta nu … Ansågs inte klimatförändringarna alldeles nyss skäl nog att helt avstå barn med motiveringen att våra små avkommor sliter på klimatet …? Detta råkar även sammanfalla med att allas vår Greta numera är ute och flyger.

(Ett inlägg som ska tas med en stor näve salt så att ingen riskerar att bli kränkt. Med all respekt för komplexiteten i Israel- och Palestinafrågan som är allt annat än rolig).

Det är ändå skönt att världen så sakteliga börjar komma till sans. Kan vi äntligen vänta oss ett paradigmskifte i dessa frågor?

Hur skolan kan arbeta med barns beteendesvårigheter

Jag återkommer ofta till att dagens "npf"-diagnostisering av unga människor – i dagsläget fler än 1 av 10 skolbarn – måste vara vår tids "Kejsarens nya kläder"-fenomen. Autism och adhd går inte att styrka medelst blod- eller vävnadsprover, röntgeninstrument, hjärnskanning eller dylika mätmetoder. Trots det går en tiondel av vår befolkning omkring och identifierar sig med en diagnos som inte ens existerar. En tiondel av befolkningen – låt det sjunka in. Ett helt samhälle vilar på föreställningen att dessa symtom skulle vara medfödda och obotliga, och medicinering av narkotikaklassade läkemedel anses många gånger som den enda godtagbara lösningen.

Under hösten har jag fått ta del av de pedagogiska strategier som tillämpas på en kommunal grundskola någonstans i vårt avlånga land, och som riktar sig till en pojke som i unga år visade prov på omfattande beteendeproblem av det svårare slaget. Låt oss kalla pojken för Pelle – en historia från verkligheten som har starka beröringspunkter med det omtalade "Fallet Adam" genom att de båda har varit föremål för en forensisk häxjakt utan dess like.

Initialt betraktades Pelle som – citat – "förskolans mest komplexa fall genom tiderna". Han var intellektuellt och kognitivt fungerande men i skolmiljö hamnade han ständigt i konflikter med såväl vuxna som jämnåriga. Orosanmälningarna fullkomligt haglade in och det gick så långt att myndigheterna till sist hotade med att tvångsomhänderta den – då – femårige pojken och placera honom på ett HVB-hem (som ju snarare är avsett för ungdomar på glid). Detta trots att den berörda familjen levde under ordnade förhållanden, och endast motsatte sig att problemen måste bottna i ett neuropsykiatriskt funktionshinder som krävde livslång medicinering. Tvärtom ansåg de att Pelle hade blivit felaktigt bemött och agerat utifrån det, och att svårigheterna sannolikt skulle växa bort med tiden. Skolans ledning var dock inte intresserad av att adressera några orsaker. Man ville hellre friskriva sig ansvar och reducera Pelle till en simpel bråkstake inom autismspektrumet. Här framträdde bilden av en närmast sektliknande tillvaro i den omgivande skolmiljön.

Med tiden tvingades pojken genomgå en psykiatrisk bedömning som ett led i att undslippa tvångsomhändertagande, men utredningen visade inga tecken på underliggande "npf"-problematik. Den utredande psykologen antydde i stället att besvären kunde härledas till brister i förskolans verksamhet. Detta samt de utbredda missförhållanden som rådde på ledningsnivå och den maskopi/ömsesidiga beroendeställning som vid tidpunkten verkade mellan förskola och socialtjänst.

Så småningom var tiden inne för Pelle att börja skolan. Föräldrarna kände sig oroliga över utvecklingen framåt och Pelle våndades märkbart inför den stora dagen. Kunde han ens genomföra en vanlig skolgång? Men så hände något.

Väl på plats blev Pelle tidigt sedd för den unika individ han var – med just sina styrkor och svagheter. Skolpersonalen såg med nyfikenhet på sin nya elev. I den löpande dokumentationen framgick under de kommande veckorna vad som hade fungerat bra respektive vad man behövde arbeta mer med – med fokus på de framsteg som Pelle hade gjort. Detta som kontrast till förskolan som hade staplat långa redogörelser på varandra vilka enbart refererade till allt elände som pojken hade ställt till med. Det var en förskola som dagligen levererade reprimander om allt från stort till smått, vilket hade resulterat i att Pelle länge var på helspänn i rädsla för att göra fel.

Den nya skolan arbetade i stället med olika strategier där strategiarbetet kunde betraktas som ett paraplybegrepp i sammanhanget, varav en underkategori tog sig uttryck i ett renodlat belöningssystem. Man provade sig fram med olika metoder och utvärderade sedan dessa för att se om det var aktuellt att fortsätta på samma spår eller om man behövde ompröva sina idéer. De använde sig av incitament och indragna förmåner genom att ställa krav på deltagande i olika moment för att Pelle skulle få ta del av sin belöning. En timerfunktion fanns till hands som reglerade tiden så att det blev greppbart hur länge han tilläts göra det roliga, alternativt behövde härda ut med något som upplevdes tråkigt. Även kartläggningar i olika kärnämnen förekom för att undersöka på vilken nivå eleverna befann sig så att ingen riskerade att känna sig över- eller understimulerad och därmed ställa till med bus. Därutöver närmade man sig Pelles intresse genom att återkommande väva in dem i undervisningen, men utan att frångå läroplanens mål.

Man tilldelade Pelle betydande roller eftersom han alltid hade varit lite av klassens clown som trivdes i händelsernas centrum – en personlighet som nu äntligen fick komma till sin rätt. Eleverna övades på att turas om så att alla barn gavs möjlighet att bestämma i lekar och rollspel. Betoning låg på rörelse och lek i stället för långa teoretiskt tunga arbetspass, med många pauser och kreativa moment och tid för reflektion. Motiveringen löd ”sexåringar gillar inte att sitta stilla”. Man uppmärksammade att Pelle hade ett rörelsebehov utöver det vanliga och lät honom vid behov springa av sig på skolgården. Efter det kunde han utan problem sitta djupt försjunken och koncentrera sig på skoluppgifter så länge situationen krävde. Inte en enda gång tog de "npf" i sin mun som en påstådd förklaring till Pelles avvikande beteende.

Återkopplingen från skolan vittnade om en pojke som på kort tid hade uppvisat väsentliga framsteg i både känsloreglering och deltagande i undervisning och övriga aktiviteter som ingick inom ramen för skolans läroplan. Den tidigare Pelle som sällan eller aldrig uttryckte sina känslor i annat än utåtagerande beteende, började nu självmant verbalisera hur han mådde, redogöra för sin dag med stor detaljrikedom, och uppvisa stor mentaliseringsförmåga – d.v.s. förståelse för sina egna och andras känslor.

Alltsammans visar med tydlighet hur en holistisk blick samt rätt sorts pedagogik och bemötande kan göra underverk för ett barns beteendesvårigheter; att tålmodigt arbeta med dennes anknytning. Sammantaget mynnade Pelle ut i en riktig solskenshistoria, och jag har anledning att återkomma till pojken vid fler tillfällen när dessa "npf"-narrativ kommer på tal.

En dystopisk framtid eller en verklighet nära dig?

 

Till frågan om "frivillig barnlöshet"

Sajten Bloggbevakning – en av Sveriges största bloggar – postar i dag ett inlägg om frivillig barnlöshet och ifrågasätter varför ett sådant beslut rör upp så mycket känslor. Ibland kan man nästan tro att sidan finansieras av Expo eller åtminstone är Expoanknutet i någon form. Man hyllar konsekvent kvinnor som väljer att avstå barn då blogginnehavaren själv är uttalat barnfri – ett budskap som återkommer i var och varannat inlägg. Ingen annanstans matas man i samma stora utsträckning med vänstertyngda åsiktspaket av den här typen. Detta innefattar sådant som klimat, migration, trans- eller kvinnofrågor, och just frivillig barnlöshet. Dessa ämnen är ständigt på tapeten i någon form.

Kommentarsfältet fullkomligt översvämmas av kvinnor som hyllar den samtida feminismen trots att vi aldrig tidigare har haft så låga födelsetal som nu. De påstår i samma andetag att jorden skulle vara överbefolkad, de ojar sig över klimatförändringarna och de ifrågasätter människans mest grundläggande drift – fortplantning; allt under den förrädiska parollen om det egna självbestämmandet.

Samtidigt är vår befolkning – av allt att döma – olyckligare än någonsin tidigare i historien. Vi lever alltså i en tillvaro där 1 av 6 svenskar knaprar någon form av psykofarmaka och identifierar sig med en psykiatrisk diagnos. Det kan omöjligt vara ett befogat tillstånd i en frisk värld. Och dessa höga siffror beror knappast på att det tidigare skedde en underdiagnostisering som många felaktigt vill göra gällande, utan beror rimligen på att det går inflation i just diagnoser.

Människor förnekar vilket kön de tillhör och avstår allt vad naturliga drifter heter – läs: att leva tillsammans och bilda familj eftersom människan i grunden är ett flockdjur. Ideologiska övertygelser har helt tagit över framför det ursprungliga sättet att leva.

Om feminism hade varit så idealiskt som majoriteten av dessa hävdar, hade vi knappast haft så många sjukskrivna kvinnor som i dag – givet det faktum att vi tillhör topp-5 av världens mest jämställda länder.

Om feminism hade varit så idealiskt som majoriteten av dessa hävdar, hade det inte inneburit att den moderna kvinnan upplevde att hon utförde tre jobb parallellt – det hon är yrkesverksam inom, det hon utför i hemmet samt jobbet det innebär att ha barn. Hon är trots allt bosatt i ett av världens mest jämställda länder.

Det finns inga kvinnor i världen som kan övertyga mig om att de frivilligt avstår barn med hänvisning till klimatförändringar, det oroliga politiska läget, hushållets ekonomi, pågående studier o.s.v. Sådant har förekommit genom hela historien. Nej, den enda förklaring till att man väljer bort reproduktion är faktiskt avsaknaden av en biologisk klocka. I annat fall hade förr eller senare driften tagit över.

Det är hög tid att diskutera varför frivillig barnlöshet i dagens storskaliga mått har uppstått så plötsligt de senaste 5–10 åren.

Västvärldens förfall

Ibland när jag ligger och slösurfar med mobilen trillar jag över något som berör mig lite extra. Så var fallet när jag i går botaniserade bland de algoritmer som Facebook föreslår till mig med jämna mellanrum. (På sistone tror man dock att jag vill genomgå en privat adhd-utredning eller argumentera för att äkta makar ska dela lika på föräldraledigheten – därav begreppet "hemmaman", men jag undanber mig vänligt men bestämt [iscensatta] resonemang av den typen).

Tänk om jag hade fått pengar för varje gång en förälder ondgör sig över att dennes son Kevin eller Liam (notera hur fint jag spelar på fördomarna) beklagar sig över att vederbörande inte får tillräckligt med stöd i skolan. Föräldern anser att samhället behöver "mer kunskap om npf", och minsta kritik av inflationen inom densamma besvaras med ilskna mothugg. "Om du inte har barn med npf ska du knipa käft", ungefär. Detta i stället för att studera varför 1 av 10 skolbarn i dag dras med beteendeproblem så allvarliga att de anses behöva livslång medicinering. Detta i stället för att göra en ordentlig kartläggning kring hur man får problemen att upphöra för gott. Detta i stället för att ifrågasätta de befintliga autism- och adhd-utredningarna som helt saknar vetenskaplig evidens för att avgöra huruvida någon "har npf" eller ej. Narrativet om att "npf" skulle vara något medfött och obotligt är för övrigt ett narrativ och ingenting annat. (Läkemedelsbolagen skrattar hela vägen till banken).

Människor anses numera oförmögna till förbättring och ingen törs konfrontera det faktum att dessa åkommor inte ens går att styrka via exempelvis blod- eller vävnadsprover, röntgeninstrument, hjärnskanning eller liknande mätbara metoder. Ur led är tiden .... och mitt i all denna soppa finns det folk som har mage att likställa adhd och autism med diabetes; där det senare går att verifiera med blodprov och de förra enbart bygger på observationer och självskattningsformulär ... Med andra ord saknas helt en objektiv bedömningsmall som tar hänsyn till kontextuella faktorer – d.v.s. omständigheter i patientens liv som har föranlett dessa besvär. Olika läkare kan dessutom komma fram till vitt skilda bedömningar. Vi borde därför betrakta diagnosen som högst tvetydig.

Inom västvärldens förfall anser jag även att den samtida feminismen kvalar in, vilken fortsatt är på stark frammarsch. Aldrig förr har väl abortfrågan varit så polariserad som nu, liksom födelsetalen så låga sedan allt fler människor väljer bort barn. Märk väl att jag talar om den grupp som frivilligt ratar allt vad familjeliv heter till förmån för att exempelvis swipe:a runt och jaga dopamin- och bekräftelsekickar på Tinder eller motsvarande dejtingappar.

Den samtida feministen slänger med trendord som "incel", "killgissa", "mansplaining", "toxisk maskulinitet", "mansbebis" och "inteallamän" – allt för att ironisera över det manliga släktet. De bortser helt från den manliga populationen som dagligen bidrar till stora innovationer, hela samhällsbyggen, eller som utsätter sig för risker på arbetsplatsen. (Män är inblandade i nio av tio arbetsplatsolyckor med dödlig utgång). Som mamma till två pojkar ser jag mycket oroligt på den här utvecklingen.

I går snubblade jag över flera forumtrådar som på ett eller annat sätt berörde vår samtid och det västerländska sättet att leva. En av dem talade i termer av npc-människor (non-player character) – d.v.s. den grupp som inte styrs av medvetna själsligt förankrade tankar och beslut, utan handlar utifrån impuls och vad omgivningen förväntar sig av dem. Npc-människor talar uteslutande i klyschor. Argumenten inom pro-choice-rörelsen är ett paradexempel från modern tid. De följer trender och upprepar vad andra före dem har sagt. Detta kan man bevittna i de flesta politiska frågor av i dag – inte minst i infekterade ämnen à la migration, abort, vaccin och transpolitik. Samma personer dövar sig med diverse substanser – såsom alkohol, skräpmat och lugnande läkemedel. De lyssnar på disharmonisk musik med texter som uppviglar till våld, eller utsätter sina barn för ultrasnabba You Tube-klipp där karaktärerna levererar hjärndöda repliker helt utan substans; allt för att skapa oreda i barnens ännu outvecklade hjärnor. Deras kroppar och sinnen söndermatas med sockrade livsmedel – eller lightprodukter för all del, plastleksaker från suspekta internetsajter med säte på andra sidan jorden, och tillbringar alldeles för mycket tid framför en skärm. Jag själv – i egenskap av småbarnsförälder – är inte helt utan skuld, men jag försöker åtminstone reflektera över de val jag och mina barn ställs inför på daglig basis.

I går fastnade jag på en kvinnas Facebook-konto vars motto löd att eftersträva ett rent leverne utan "satanistiska inslag". Detta innefattade att bojkotta alla former av firande när det kommer till kommersiella högtider – i synnerhet Halloween. Hon avrådde starkt från användning av kemikaliebaserade solkrämer, och hon rekommenderade stora som små att regelbundet basta för att rensa kroppen från tungmetaller, men också att helt avstå från tv- och datorspel. Listan var betydligt längre än så, men detta är ett urval av vad personen själv representerade. Även om man inte nödvändigtvis behöver hålla med om allt sås ett frö kring hur jag själv uppfostrar mina barn och hur vi människor förhåller sig till saker och ting som så ofta tas för givet.

Det finns mycket att bekymra sig över när det kommer till samtida ideal. I mångt och mycket lever vi långt ifrån ursprunget när vi väljer att helt avstå från familjebildning, omge oss med syntetiska plaster och hormonstörande ämnen, injicera allt möjligt skräp i våra kroppar, belåna oss över tänderna och placera barnen på institution från ett års ålder. Vi lägger våra liv i statens händer och vi litar blint på att de små lider av någon diagnos när de reagerar med eftertryck på den tillvaro som vi dagligen utsätter dem för ...

Ibland kan det vara klokt att frångå kollektivet och sticka ut hakan när någonting inte känns bra. På så vis fattar vi mer välgrundade beslut baserat på hur vi själva vill leva och inte enbart utgår från vad andra människor förväntar sig av oss.

Tänkvärt 2

På 1930-talet kunde en man med endast sin lön försörja fru och barn.

På 1970-talet behövde normalt sett både mannen och frun förvärvsarbeta.

På 2000-talet krävdes det att båda makarna förvärvsarbetade och skuldsatte sig med stora lån för att få livspusslet att gå ihop ...

Tänkvärt 1

”Läkemedelsindustrin tjänar inga pengar på friska människor”.

(Nej, inte heller kasinon har som målsättning att du ska vinna).

Tre viktiga saker

Min äldste son arbetar för närvarande med bokstaven M i skolan. Under veckan fick de i uppdrag att rita ett hus och fylla det med – för dem – viktiga saker. Enligt egen utsago valde sonen följande tre föremål: mat, Minecraft och mamma ...

Gulligt så det förslår!

Allt var inte bättre förr, men ju förr desto bättre – eller ...?

Under morgonen tittade jag och yngste sonen på favoritprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter från tidigt 1970-tal. I den här episoden tillverkade Magnus, Brasse och Eva en snögubbe.

"Blev han inte lite tjock där nere?" frågade sig Magnus med hänvisning till snögubbens resliga mage.
"Han kanske är med barn", föreslog Brasse, varpå Magnus kontrade med "Dummer, det är ju en han! Det är en kille ju".

I dag hade programmet sannolikt anmälts för att vara transfobiskt.

Allt var inte bättre förr, men ju förr desto bättre – eller ...?

”Kamelbullens dag”

I går kom min sexåring hem från skolan och berättade med stolt röst att fröknarna hade bjudit barnen på ”kamelbulle” ...

Jag hade inte hjärta att rätta honom men fick verkligen hålla mig för skratt. Var det kamelbullar som även kameler tycker om – därav namnet, eller var bullen gjord på kamelkött?

Hmm, sonen ställde sig lite tveksam till hur det förhöll sig med det senare då vår familj råkar vara vegetarianer.