Ibland förekommer det att någon annan sätter ord på det som man själv desperat försöker förmedla, och då är det bara att ta tillfället i akt och referera medan järnet är varmt. Jag har därför ögnat igenom några av de inlägg som en osedvanligt flitig användare på Flashback har författat i temat myndighetsmaktmissbruk och missförhållanden inom offentlig verksamhet – med barnen som insats.
Jag kommer att citera utvalda delar, i kursivt nedan. Av respektive citat ska kontexten framgå. På grund av utrymmesskäl har jag saxat något men aldrig så att själva andemeningen går förlorad.
(Med reservation för att inläggen kan vara författade med hjälp av en AI-assistent).
"Det här är ett märkligt försök att blanda bort korten i en viktig debatt om rättssäkerhet inom svensk socialtjänst. Att det funnits en desinformationskampanj på TikTok och i utländska medier, ja, det är ett reellt problem. Men att använda den kampanjen som ursäkt för att avfärda all legitim kritik av LVU-systemet och socialtjänstens agerande är både intellektuellt ohederligt och direkt farligt.
"Terapeuten är inte det minsta oberoende. Hen är anställd av ett privat företag som tjänar pengar på att fortsätta behandla barn så länge som möjligt. Ju längre barnet stannar, desto mer fakturerar företaget kommunen. Att kalla det "oberoende" är som att kalla en bilhandlare neutral när han säger att din gamla bil måste bytas ut och sen råkar sälja dig en ny. Det är just därför man inte kan ha en och samma aktör som både behandlar, utreder och levererar underlag till beslut som handlar om tvångsomhändertagande. Intressekonflikten är uppenbar och i fallet Adam ledde den till att ett barn hölls isolerat i åratal, på extremt vaga grunder och rent påhitt."
"Det här [att förvaltningsdomstolar besitter den reella makten i en rättsprocess] är ett vanligt och farligt missförstånd. Ja, formellt är det domstolen som beslutar om ett barn ska tvångsomhändertas enligt LVU. Men i praktiken är det socialtjänsten som styr hela processen från början till slut.
Domstolen gör ingen egen utredning, utan lutar sig i princip helt på socialtjänstens version av verkligheten. Om den utredningen innehåller fabricerade citat, snedvridna tolkningar, utelämnade fakta eller rena felaktigheter, så är det ändå det materialet som ligger till grund för beslutet.
Socialtjänsten har alltså i praktiken tolkningsföreträde över både barnets situation och föräldrarnas karaktär. De kan dessutom överklaga om de inte får igenom LVU direkt och justera utredningen på vägen tills det går igenom. Och det gör det nästan alltid: socialtjänsten vinner omkring 98 % av alla LVU-mål."
"För att kunna uttala sig med någon trovärdighet om LVU-fallen krävs en enorm mängd dokumentation och den sitter socialtjänsten i regel på bakom sekretess. Domstolsbeslut i LVU-mål bygger ofta ensidigt på socialtjänstens underlag utan att alla källor ifrågasatts eller belysts kritiskt.
För att förstå ett ärende på riktigt behöver du tillgång till hela beslutsunderlaget: socialtjänstens journalanteckningar, SIP-protokoll, BUP-utlåtanden, medicinska journaler, psykologbedömningar, skolrapporter, och ibland även ljudinspelningar eller vittnesmål som inte bifogas till domstolen.
Så om du inte har tillgång till allt detta, då har du inte granskat någonting, du har bara läst en översiktlig version av det socialtjänsten ville att domstolen skulle se."
Bristerna inom dagens socialtjänst ska inte bagatelliseras i förmån för verklig desinformation
"Det här är ett märkligt försök att blanda bort korten i en viktig debatt om rättssäkerhet inom svensk socialtjänst. Att det funnits en desinformationskampanj på TikTok och i utländska medier, ja, det är ett reellt problem. Men att använda den kampanjen som ursäkt för att avfärda all legitim kritik av LVU-systemet och socialtjänstens agerande är både intellektuellt ohederligt och direkt farligt.
Det är fullt möjligt och nödvändigt att hålla två tankar i huvudet samtidigt: Ja, det finns sektliknande aktörer som sprider grova lögner om att svenska myndigheter säljer barn. Men ja, det finns också svenskar som med bevis i hand kan visa att socialtjänsten begår grova rättsövergrepp. Att klumpa ihop alla kritiker av socialtjänsten med koranbrännare och konspirationsteoretiker är ett klassiskt försök att delegitimera saklig kritik genom guilt by association. Det är ett sätt att slippa bemöta verkliga problem: felaktiga tvångsomhändertaganden, brist på dokumentation, fabricerade citat, utebliven upprättelse, sekretessbrott och total avsaknad av tjänstemannaansvar."
Den så kallade 'LVU-kampanjen' är i själva verket en reaktiv strategi från den svenska staten för att skydda sitt eget anseende efter åratal av växande kritik från föräldrar som upplevt sig utsatta för grova övergrepp i samband med socialtjänstens utredningar och tvångsomhändertaganden. När dessa berättelser började spridas i större omfattning via plattformar som TikTok, och fick internationellt genomslag, blev det plötsligt bråttom att avfärda all kritik som 'desinformation'.
Självklart förekommer det överdrifter och osanningar. Men att försöka ogiltigförklara hela diskussionen på grund av några felaktigheter är en klassisk avledningsmanöver för att slippa svara på de jobbiga frågorna. I grunden är det ett faktum att många av socialtjänstens barnutredningar präglas av rättsosäkerhet, subjektiva tolkningar, bristande dokumentation och en oroväckande frånvaro av oberoende granskning.
Det är därför bra och faktiskt nödvändigt att frågan nu lyfts upp i det offentliga rummet. Den bild som målas upp av socialtjänsten som en oantastlig skyddsmakt för barn behöver kompletteras med en kritisk granskning av hur makt faktiskt utövas bakom sekretessens väggar."
Självklart förekommer det överdrifter och osanningar. Men att försöka ogiltigförklara hela diskussionen på grund av några felaktigheter är en klassisk avledningsmanöver för att slippa svara på de jobbiga frågorna. I grunden är det ett faktum att många av socialtjänstens barnutredningar präglas av rättsosäkerhet, subjektiva tolkningar, bristande dokumentation och en oroväckande frånvaro av oberoende granskning.
Det är därför bra och faktiskt nödvändigt att frågan nu lyfts upp i det offentliga rummet. Den bild som målas upp av socialtjänsten som en oantastlig skyddsmakt för barn behöver kompletteras med en kritisk granskning av hur makt faktiskt utövas bakom sekretessens väggar."
Om terapeuten i Fallet Adam där intressekonflikten var uppenbar
Om förvaltningsrättens påstådda makt där socialtjänsten i realiteten har det sista ordet
Domstolen gör ingen egen utredning, utan lutar sig i princip helt på socialtjänstens version av verkligheten. Om den utredningen innehåller fabricerade citat, snedvridna tolkningar, utelämnade fakta eller rena felaktigheter, så är det ändå det materialet som ligger till grund för beslutet.
Socialtjänsten har alltså i praktiken tolkningsföreträde över både barnets situation och föräldrarnas karaktär. De kan dessutom överklaga om de inte får igenom LVU direkt och justera utredningen på vägen tills det går igenom. Och det gör det nästan alltid: socialtjänsten vinner omkring 98 % av alla LVU-mål."
Socialtjänstens sekretess = avsaknad av transparens
För att förstå ett ärende på riktigt behöver du tillgång till hela beslutsunderlaget: socialtjänstens journalanteckningar, SIP-protokoll, BUP-utlåtanden, medicinska journaler, psykologbedömningar, skolrapporter, och ibland även ljudinspelningar eller vittnesmål som inte bifogas till domstolen.
Så om du inte har tillgång till allt detta, då har du inte granskat någonting, du har bara läst en översiktlig version av det socialtjänsten ville att domstolen skulle se."
De många incitamenten för LVU-placering av barn och unga
Nej just det förutom:
Att kommuner betalar miljoner varje år till externa vårdgivare och konsulentstödda familjehem (ibland 50 000–60 000 kr i månaden per barn).
Att konsulentföretag anställer tidigare socialsekreterare och bygger personliga nätverk.
Att kommuner ofta tecknar långsiktiga ramavtal med enskilda aktörer som får barn 'placerade' hos sig utan öppen konkurrens.
Att HVB-hem och familjehemskonsulter är en miljardindustri i Sverige.
Att det finns flera JO-anmälningar och mediegranskningar som visar att barn hålls kvar i placeringar trots ifrågasatt behov tvärtemot vad sakkunniga rekommenderar.
Men nejdå, inga incitament så långt ögat kan nå. Det hela sker förmodligen bara av altruism och genuin barnkärlek, eller hur?
Misstanken om maskopi handlar inte om att någon tar ett barn och 'ger bort' det till sin kompis. Det handlar om systemiska lojaliteter, ekonomiska beroenden, ointresse för rättssäkerhet och avsaknad av oberoende granskning.
Att begära bevis för detta som om det vore ett brottmål med krav på videoinspelad muta är ett bekvämt sätt att slippa se strukturer. Men alla som jobbat nära socialtjänst och upphandlad vård vet att nätverk, tystnadskultur och incitament samverkar i praktiken även om det inte står så i riktlinjerna.
Det är många som livnär sig på de stackars barnen och det är särskilt vidrigt eftersom forskningen är så tydlig med att barnen tar skada av denna behandling."
Den sanna definitionen av "frivilliga insatser"
"'Frivilliga insatser' handlar i praktiken ofta om undermåliga stödåtgärder, felaktiga bedömningar, och ett ständigt informationsövertag från socialtjänstens sida. För att inte tala om att många 'frivilliga' insatser sker under hot om lvu."
"Här har du svart på vitt vad som exakt är det mycket allvarliga problemet med socialtjänstens arbete med barn och varför den påstådda 'LVU-sekten' inte bara sprider osanningar och 'desinformation' om socialtjänsten.
1. Socialtjänsten har utredningsmonopol i princip utan extern kontroll
Socialtjänsten både utreder, tolkar och föreslår beslut i ärenden om tvångsvård. Domstolen (förvaltningsrätten) lutar sig nästan alltid på socs bedömning.
Det är som om åklagaren ensam fick skriva både åtalet och domen utan att försvaret får granska bevisen ordentligt.
2. Domstolarna granskar inte faktagrunden
Förvaltningsrätterna fungerar ofta som stämpelmyndigheter snarare än oberoende granskare. Några exempel:
Man kontrollerar inte att citat eller påståenden i LVU-ansökningar faktiskt finns i journalerna.
Inga konsekvenser om socialtjänsten lämnar in uppgifter som saknar källstöd.
Föräldrar har mycket kort tid att bemöta hundratals sidor av material och saknar ofta juridiskt stöd.
3. Ingen krav på bevis, bara 'risk' räcker
Enligt LVU krävs inte att något hänt. Det räcker att man kan påstå att det finns en framtida risk. Denna luddiga formulering öppnar för subjektiva tolkningar.
En socialsekreterare kan skriva att 'förälder saknar insikt i barnets behov' utan att behöva visa på konkreta brister i omsorgen.
4. Myndighetskultur av självtillit och lojalitet
Socialtjänstens interna kultur bygger ofta på:
Kollegial lojalitet: man ifrågasätter inte varandras bedömningar.
Aversion mot kritik utifrån. Exempelvis från föräldrar som ifrågasätter socialtjänstens 'bedömningar' etiketteras som 'samarbetssvåra'.
Interna utredningar (lex Sarah) görs av kollegor och f.d socialsekreterare, inte oberoende aktörer och professionella jurister.
5. Inga personliga påföljder för felaktigheter
Socialsekreterare som lämnar in falska eller vinklade uppgifter riskerar i princip inte något alls oavsett mycket fullt medvetna felaktigheter och fabriceringar som skrivits i journaler och beslutsunderlag.
JO och IVO har mycket låg tillsynsnivå. Granskning sker långsamt och slutar oftast i 'kritik' utan konsekvenser.
Det är inte brottsligt i praktiken att skriva felaktiga saker om en förälder, så länge man hävdar att det skedde i 'barnets intresse'.
Slutsats: Systemet möjliggör fusk
Det är alltså inte frågan om hur fusk kan ske utan snarare varför det inte upphör."
Sammanfattning av socialtjänstens bristande LVU-hantering
"Här har du svart på vitt vad som exakt är det mycket allvarliga problemet med socialtjänstens arbete med barn och varför den påstådda 'LVU-sekten' inte bara sprider osanningar och 'desinformation' om socialtjänsten.
1. Socialtjänsten har utredningsmonopol i princip utan extern kontroll
Socialtjänsten både utreder, tolkar och föreslår beslut i ärenden om tvångsvård. Domstolen (förvaltningsrätten) lutar sig nästan alltid på socs bedömning.
Det är som om åklagaren ensam fick skriva både åtalet och domen utan att försvaret får granska bevisen ordentligt.
2. Domstolarna granskar inte faktagrunden
Förvaltningsrätterna fungerar ofta som stämpelmyndigheter snarare än oberoende granskare. Några exempel:
Man kontrollerar inte att citat eller påståenden i LVU-ansökningar faktiskt finns i journalerna.
Inga konsekvenser om socialtjänsten lämnar in uppgifter som saknar källstöd.
Föräldrar har mycket kort tid att bemöta hundratals sidor av material och saknar ofta juridiskt stöd.
3. Ingen krav på bevis, bara 'risk' räcker
Enligt LVU krävs inte att något hänt. Det räcker att man kan påstå att det finns en framtida risk. Denna luddiga formulering öppnar för subjektiva tolkningar.
En socialsekreterare kan skriva att 'förälder saknar insikt i barnets behov' utan att behöva visa på konkreta brister i omsorgen.
4. Myndighetskultur av självtillit och lojalitet
Socialtjänstens interna kultur bygger ofta på:
Kollegial lojalitet: man ifrågasätter inte varandras bedömningar.
Aversion mot kritik utifrån. Exempelvis från föräldrar som ifrågasätter socialtjänstens 'bedömningar' etiketteras som 'samarbetssvåra'.
Interna utredningar (lex Sarah) görs av kollegor och f.d socialsekreterare, inte oberoende aktörer och professionella jurister.
5. Inga personliga påföljder för felaktigheter
Socialsekreterare som lämnar in falska eller vinklade uppgifter riskerar i princip inte något alls oavsett mycket fullt medvetna felaktigheter och fabriceringar som skrivits i journaler och beslutsunderlag.
JO och IVO har mycket låg tillsynsnivå. Granskning sker långsamt och slutar oftast i 'kritik' utan konsekvenser.
Det är inte brottsligt i praktiken att skriva felaktiga saker om en förälder, så länge man hävdar att det skedde i 'barnets intresse'.
Slutsats: Systemet möjliggör fusk
Det är alltså inte frågan om hur fusk kan ske utan snarare varför det inte upphör."