Jag är andligt förankrad. Med flertalet karmiska läxor i bagaget har jag onekligen haft min beskärda del av prövningar. "Livet händer" och "livet kom emellan" är två av mina mest använda uttryck – i synnerhet vid min förstfödde sons tillkomst efter ett helt decennium av ofrivillig barnlöshet.
Ursprungligen kommer jag från "Blöteborg" men det är en stad som jag inte känner mig hemma i, därav att den tiden kan betraktas som preskriberad ... Detta enligt devisen "Rötter i Göteborg och själ i Stockholm" som jag myntade i min ungdom strax efter hemifrånflytten.
(Min barndom var ganska konventionell med några undantag [däribland fem grundskolor på fem år] och mina föräldrar lever fortfarande tillsammans. Jag har däremot tre syskon – varav en halvsyster från mammas sida respektive en halvbror från pappas sida – utspridda runt om i världen, och jag har endast vuxit upp med min halvstorasyster och sedermera lillebror, i två olika omgångar. Detta för att min syster flyttade hemifrån i samma veva som min bror blev till, och det skiljer 18 år mellan dem.
Familjen firade traditionsenliga julaftnar och födelsedagar. Jag var länge djupt försjunken i legobyggandets värld, och samlade på klistermärken som jag omsorgsfullt kategoriserade i olika album. Jag hade därtill en nära relation med mina morföräldrar).
I samband med ett distansförhållande i början på 2000-talet fick jag uppleva Södermalm i gryningen. Hela världen låg för mina fötter. Mina dagboksanteckningar från den tidpunkten löd så här:
"Ett varmt nyfött skimmer täckte staden och jag tänkte, och jag kände, att jag aldrig mer vill vara utan Södermalmska soluppgångar".
"Det som gemene man upplever stressigt är istället något jag vill komma ännu närmre: känslan av att befinna sig i en storstad, stiliga kostymnissar med portfölj, laptop och en kopp kaffe i högsta hugg, på väg mot sitt arbete i fart och fläng på en brusig Sveaväg. Rusningstrafiken vid tunnelbanan en tidig vardagsmorgon. Skräniga utryckningsfordon utanför sovrumsfönstret. Sena nätter i folkvimlet på Götgatsbacken. Människor som i rask takt kånkar på resväskor i Stockholm central. Trängsel och buffande armbågar i rulltrappan. Jag har kommit hem. Och det här är min homage till Stockholm".
I dag titulerar jag mig fortfarande cityråtta uti fingerspetsarna och drabbas av lappsjuka så fort jag lämnar tullarna.
Som 25-åring var jag som 25-åringar är mest; olyckligt kär i någon där föremålen växlade över tid, experimenterande med olika utseendemässiga stilar, och omkringflyttande i en kappsäck. Under en period om 15 år bytte jag adress lika många gånger ... Jag var helt enkelt en flyttfågel av rang – inte för att jag nödvändigtvis ville flänga runt så mycket, utan för att jag många gånger inte hade något val. Det rörde sig om andrahandsboenden på tillfälliga kontrakt, studentkorridorer, som inneboende, i en 1700-talssoldatvilla, på ett landställe i Skärgården – och slutligen egna lägenhetskontrakt i plural.
Stojiga utekvällar i goda vänners lag. Dessa varade i hela tjugoårsåldern och en stor majoritet av mina finaste minnen tar avstamp i karaokesång och mellanmänskliga möten i baren. När jag blev mamma vid 30 + beslöt jag till sist att lägga partyklackarna på hyllan.
Turism i tillvaron.
Redan som 22-åring genomgick jag min första missfallsutredning efter en längre tid som oförklarligt barnlös, men i dag är jag tacksam att ödet hade andra planer.
Jag har under årens lopp betat av flera yrken och branscher – såsom valarbete och idrottsbevakning. (En gång i tiden var jag en hängiven fotbollssupporter). De nästföljande åren jobbade jag timmar inom barnomsorgen, ägnade mig åt råttfobibehandling (bara en sån sak), agerade statist på Försvarsmakten och medverkade i SVT:s tävlingsprogram “Vem bor här?” Jag hann även med en vända som arkivarie på ett forskningsbibliotek inom danskonst och som inköpsansvarig på en av Nordens ledande arkitektbyråer – en oförglömlig tid. Kort därpå utbildade jag mig till kommunikatör och sedermera inredningsdesigner efter totalt fyra eftergymnasiala år i skolbänken.
Som 25-åring var jag som 25-åringar är mest; olyckligt kär i någon där föremålen växlade över tid, experimenterande med olika utseendemässiga stilar, och omkringflyttande i en kappsäck. Under en period om 15 år bytte jag adress lika många gånger ... Jag var helt enkelt en flyttfågel av rang – inte för att jag nödvändigtvis ville flänga runt så mycket, utan för att jag många gånger inte hade något val. Det rörde sig om andrahandsboenden på tillfälliga kontrakt, studentkorridorer, som inneboende, i en 1700-talssoldatvilla, på ett landställe i Skärgården – och slutligen egna lägenhetskontrakt i plural.
Under många år pendlade jag regelbundet tågvägen mellan Stockholm och Göteborg. Jag har även hunnit med några charterresor till solen men betraktar mig som en innesittare och trivs allra bäst hemma i stan.
Jag har nog genomgått fler stambyten, vägglusangrepp och renoveringar än de flesta – undantag Husdrömmar-Marie, förstås, men henne bräcker väl ingen.
Jag har nog genomgått fler stambyten, vägglusangrepp och renoveringar än de flesta – undantag Husdrömmar-Marie, förstås, men henne bräcker väl ingen.
Stojiga utekvällar i goda vänners lag. Dessa varade i hela tjugoårsåldern och en stor majoritet av mina finaste minnen tar avstamp i karaokesång och mellanmänskliga möten i baren. När jag blev mamma vid 30 + beslöt jag till sist att lägga partyklackarna på hyllan.
I dag är jag stadgad i Stockholms innerstad, lever med min Mötesplatsenromans från 2006 – som jag återupptog kontakten med många år senare, och våra två små pojkar som gjorde mig till mamma – inte bara en, utan två gånger. Jag har satt punkt för mina studier och jag trevar mig fram på en mättad kommunikatörsmarknad.
Det ska bli spännande att se vad de nästföljande tjugo åren har i sitt sköte.