Socialtjänsten går på knäna läser man med jämna mellanrum; detta sedan fackförbund med flera larmat om enorma besparingskrav, långa vårdköer, stor personalomsättning och bristfälliga arbetsförhållanden. Samma sak hörs från politikerhåll, vilket bland annat finns att läsa här, här, här, här och här.
Samtidigt – när man så lättvindigt och frikostigt okynnessanmäler välfungerande och resursstarka familjer tar det medel från de som verkligen behöver, vilket resulterar i *uteblivet stöd för utsatta barn, som i fallet med Lilla hjärtat. Samma sak kan appliceras på slentrianmässiga ”npf”-utredningar där landets barn- och ungdomsvård lider av påtaglig resursbrist.
I bästa fall misstänkliggörs en familj och tvingas bemöta mer eller mindre grova anklagelser, och i sämsta fall blir de föremål för en omfattande barnutredning med allt vad det innebär – detta trots avsaknad av bevisning och oavsett allvarlighetsgrad. Det går onekligen att ifrågasätta dessa prioriteringar apropå ”barnets bästa”-perspektivet som så ofta används i syfte att motivera åtgärder av den här typen.
Situationen har en direkt inverkan på barnens säkerhet och välbefinnande, och inom arbetet för förebyggande insatser bör man därför utgå från vetenskapligt beprövade erfarenheter och bättre avvägningsmetoder som grund för att alls påbörja en utredning.
Resonemanget handlar om att ställa den potentiella risken för allvarlig skada – d.v.s. det som föranledde själva anmälan – mot den faktiska skadan som kan uppstå när familjen misstänkliggörs på felaktiga grunder. Man måste löpande bedöma om misstankarna står i proportion till den ursprungliga oron, och ifall socialtjänsten eller annan utredande myndighet har tillräcklig kunskap för att navigera i den (ofta) komplexa verklighet som detta innebär.