"Nettoeffekten av tvångsomhändertagande är tydlig i Ronja Helénsdotters avhandling: barn som tvångsplaceras får, jämfört med liknande barn som inte placeras, en kraftigt ökad risk för dödlighet, självskador, psykisk ohälsa och vålds- och narkotikarelaterad kriminalitet. I inget delsegment framträder positiva nettoeffekter – inte ens bland barn från de mest belastade hemmen. Det betyder i praktiken att LVU, sett över 18 års domstolsdata, i stor utsträckning inte fungerar som skydd mot våld och missbruk, utan som ett ingrepp som strukturellt försämrar barns livschanser.
Systemets inversion blir därmed tydlig. LVU används, utifrån den empiriska verkligheten, i stor utsträckning inte för att rädda barn ur de allra farligaste miljöerna, utan mot föräldrar som avviker från systemets normer. 'Kvalitetsstämpeln' hamnar perverst nog på föräldrarna: i domstolsdata är de sällan de mest extrema fallen. Samtidigt rekryteras familjehem och miljöer där barn placeras bland människor och sammanhang som ofta präglas av just de problem – våld, missbruk, psykisk instabilitet – som man påstår sig skydda barnet från.
I denna situation får den juridiskt suveräna termen 'barnets bästa' en särskild funktion. Den är inte operativt definierad, men åberopas som en överordnad princip i lag och praxis. Den fungerar i praktiken som en Lex Floska Superior – floskeln som högsta lag. När någon väl hänvisar till 'barnets bästa' tenderar kraven på bevis, proportionalitet och långsiktig konsekvensanalys att försvagas eller upphävas".