Vi lever i en slätstruken och färglös tidsera som präglas av yta och perfektion. Man kan alltid lägga sig under kniven för att rätta till sina skavanker, och därtill applicera ett digitalt filter i syfte att försköna det vi ser.
Jag själv attraheras av saker med själ; bruksskicket som levandegör en antik möbel, hantverk som har formats med bara händer, det darrande penseldraget, analog renässans.
Dagens ankläppar och alienhakor tilltalar mig inte det minsta. Däremot asymmetri, de grå tinningarnas charm eller Madonnas karaktäristiska glugg. Människor utmärker sig från varandra genom att vi kommer i olika former, färger och storlekar. Jag gillar när det är lite vint och snett för det är trots allt så vi är skapta.
Suckande jämför jag omsorgsfullt handknutna mattor och möbler patinerade av tidens tand i stället för nyproducerade massupplagor med begränsad livstid. Jag tänker på AI-genererade bilder som kontrast till dåtidens analoga foton, men också de texter vi producerar, som behöver sin unika röst för att leverera en känsla av autenticitet.
Det är i friktionen som det mänskliga bor.