Om

Jag är en familjeorienterad sanningssökare och system- och samtidskritiker som länge har eftersökt en chosefri plattform – befriad från förljugenhet, omskrivningar och onödig konsensus.

Temat för mina texter är historiska paralleller mellan då och nu med tonvikt på västerländska fenomen.

Jag går hårt åt den samtida feminismen, "npf"narrativet, angiverisamhället med LVU-industrin och därtill hörande frågor. Detta i en tid där närmare en femtedel av befolkningen identifierar sig med en psykiatrisk diagnos.

Det felaktiga påståendet om HBTQI-personer som en marginaliserad samhällsgrupp

Den kristne barnrättskämpen och föreläsaren Tomas Kaya framför några väl valda ord om hyckleriet från HBTQI-håll när det kommer till upplevd marginalisering.

Bakgrunden är en transperson som filmar sig själv på ett lunchhak när denne ondgör sig över att tvingas dricka från en pappmugg bestående av bibelcitat. Detta utan att ha gett sitt medgivande till att behöva förknippas med just kristna ideal. Vederbörande har inte bett om det, är motiveringen, och uttrycker samtidigt äckelkänslor i form av upprepade "ew".

Tomas Kaya menar att personen i videon inte alls är att betrakta som del av en marginaliserad grupp eftersom rörelsen i dag stöttas av ett helt samhälle. Att vara marginaliserad innebär "att tillhöra samhällets ytterkant sett till makt, resurser och inflytande", förtydligar han.

Men årligen avsätts en hel månad till Pridefestivalen och närbesläktade evenemang som QX-galan. Stora multinationella företag som SEB och Ericsson pryder sina loggor med pridesymboler. Förskolor, vårdinrättningar med flera aktörer genomgår HBTQI-certifiering. Diskrimineringslagen står till dessa personers förfogande, äktenskapslagstiftningen likaså. Hälso- och vårdfrågor, skolans läroplan, myndigheter och styrdokument går även de HBTQI-rörelsens ärenden ... Till och med landets bussar bär återkommande Prideflaggor under en viss tid på året. (Edit: nu även glass).

Se videon i sin helhet här.