Med inspiration från mitt föregående inlägg där jag återger författaren och dissidenten Jüri Linas syn på modern arkitektur som en medveten förfulning av den svenska stadsbilden.
I dag skriver jag om Arkitekturuppropet – en ideell och partipolitiskt fristående verksamhet med närmare 60 000 medlemmar runt om i landet och desto fler i våra nordiska grannländer. Jag stödjer mer än gärna deras vision som verkar för en återgång till klassisk arkitektur i stället för nybyggnad à la fyrkantiga glaslådor.
"Arkitekturupproret gör uppror mot vad ett växande antal medborgare anser vara dålig arkitektur och mot den eskalerande förfulningen av våra städer: Misslyckad nybyggnation med antingen snabbuppförd miljonprogramsarkitektur i repris eller spektakulär dekonstruktivism med migränframkallande fasader."
Innebär det per automatik att Arkitekturuppropet har drabbats av nostalgi (i betydelsen torra bakåtsträvare)?
Så här skriver de själva:
"I försök att hitta förklaringar till varför så många föredrar äldre byggnader framför samtida så har det återkommande framförts spekulationer i media om att 'i oroliga tider blir folk mer benägna att blicka bakåt, blir mer nostalgiska och konservativa.' För det kan ju absolut inte bero på att den är ful, trist, konstig, disharmonisk eller allmänt misslyckad.
Det är i huvudsak minnen från ens barndom eller ungdom som gör starkast intryck och väcker de starkaste känslorna när man återser en sak eller plats, känner en doft, hör en melodi eller röst, läser en bok eller ser ett TV-program från när man växte upp.
Detta är en högst personlig upplevelse som är direkt kopplad till ens egna erfarenheter. Den har ingenting med skönhet att göra. Framför allt kan man inte känna nostalgi för en tid eller plats som var före ens egen livstid, såvida man inte hade ynnesten att själv växa upp i ett äldre hus eller med antikviteter som inredning.
Till skillnad från byggnader och föremål från tidigare epoker som (om man tar hand om dem) bara blir mer attraktiva med tiden så gäller inte detta för den brutalistiska epoken. Ingen kan säga att material som betong, eternit eller pvc åldras vackert. Om man inte älskar den av rent nostalgiska skäl, alltså.
Men, om det inte är nostalgi, vad är det då som gör att många vanliga människor ändå envisas med att föredra äldre byggnader och miljöer som skapats långt innan de själva var födda?
Man uppskattar helt enkelt äldre miljöer för att de känns bättre och är vackra och intressanta att titta på. Hantverksmässigt byggda i lokala material, harmoniska proportioner, naturliga jordfärger, fina dekorationer och mänsklig skala med trygghetsskapande täthet. Det är därför turister dras till bevarade pittoreska miljöer såsom Gamla Stan i Stockholm, gamla delen av Malmö, trästaden i Gävle, Söderköping eller Eksjö.
Det behöver inte vara mer mystiskt än så.
Så, kan vi nu en gång för alla skilja mellan nostalgi och vanligt oförstört sinne för skönhet, proportioner, omsorg och kvalitet?"