Under uppbyggnad både språk- och innehållsmässigt!
Tema barndomsnostalgi med särskilt fokus på 70-, 80- och 90-tal.
Jag brottas primärt med tre parallella känslor när det kommer till barndomsminnen, musik, film, tv-program, spel och leksaker från förr.
Den digitala omedelbarheten
Den digitala omedelbarheten
1) I dag är allt så lättillgängligt i form av "den digitala omedelbarheten"; algoritmer som är utformade för att ge direktstimulans. Tidigare behövde man i regel spola tillbaka kassettbandet eller videofilmen för att ta del av dess innehåll. Man var tvunget att fysiskt förflytta sig för att hyra film, låna böcker på biblioteket, köpa cd-skivor, invänta datumet för släppet av nästa nummer i ens tidningsprenumeration, en biopremiär eller tidpunkten för när ett visst tv-program skulle gå av stapeln. Väntan var en del av upplevelsen. (Så nyss som 2003 hade jag faktiskt en egen prenumeration på VHS-film.)
Vidare upplever jag inte att dagens barn är lika fästa vid sina ägodelar, typ lego, småbilar och Brio-tåg, som jag själv var en gång i tiden (då penntroll, borglego, luktsuddigummin och klistermärken). Endast ett knapptryck bort återfinns andrahandsmarknaden i ständig rullning och vi har en ekonomi som sedan länge tillåter större utsvävningar utan att någon höjer på ögonbrynen. Jag strävar dock efter att det materiella inte ska tas för givet, att barnen inte nödvändigtvis ska få allt de pekar på och att man tillåter sig själv att ha tråkigt ibland.
Förr om åren satt familjen bänkad framför tv:n och alla man kände följer praktiskt taget samma serier för utbudet var avsevärt mindre. Medverkade någon i tv eller publicerades i en tidning sågs det som en jättestor sak och dröjde sig kvar en hel barndom.
Förr om åren satt familjen bänkad framför tv:n och alla man kände följer praktiskt taget samma serier för utbudet var avsevärt mindre. Medverkade någon i tv eller publicerades i en tidning sågs det som en jättestor sak och dröjde sig kvar en hel barndom.
Vad gäller legobygge så bestod barndomens klossar av blandade bitar som fodrade en viss portion av fantasi. I dag domineras lego av färdiga byggsatser som visserligen kräver uppbyggnad men sedan riskerar att samla damm. Just lego är visserligen inte vår största utmaning. Man kan alltid bygga upp en befintlig sats enligt ritning men sedan modifiera den efter eget behag.
Minecraft – spelet som lanserades först 2011 och har tagit en hel värld med storm – är en modern företeelse men samtidigt en kvarleva från förr. Detta eftersom det i någon mån efterliknar digitalt lego där bara fantasin sätter gränser, samt pixlarna som för tankarna till 80-talet. Därutöver bygger (pun intended) konceptet på slottsmiljöer och andra tidlösa omgivningar, drakar och motsvarande naturväsen, vapenarsenaler och kampen mellan de goda och onda. På så vis vill jag inte bromsa 6-åringens fäbless för denna kreativa skapelse även om jag gärna skulle se att det även tillkom fler intressen. Nu senast har han i och för dig börjat uppskatta bollspelet King som – liksom på min tid – utspelar sig på skolgården.
Dåtiden som daterad
2) Det finns en sorg i att barn av i dag inte värdesätter det som var, utan betraktar dåtiden som mossig och daterad. Sannolikt var det samma sak även i min generation, men medge att 70-, 80- och 90-talet var något alldeles extra i film-, tv- och musikvärlden!
Jag hade länge en vision att om jag en gång får barn så ska jag tidigt introducera dem för husgudinnan Astrid Lindgren genom Pippi, Emil och Madicken. Vi skulle titta på de tre fantasyinspirerade verken med Ronja, Mio och "Skorpan" i spetsen. De skulle få uppleva Lotta, Nils Karlsson Pyssling, Peter och Petra, Barnen i Bullerbyn och Tjorven, med flera karaktärer.
Jag hade länge en vision att om jag en gång får barn så ska jag tidigt introducera dem för husgudinnan Astrid Lindgren genom Pippi, Emil och Madicken. Vi skulle titta på de tre fantasyinspirerade verken med Ronja, Mio och "Skorpan" i spetsen. De skulle få uppleva Lotta, Nils Karlsson Pyssling, Peter och Petra, Barnen i Bullerbyn och Tjorven, med flera karaktärer.
Många av dagens barn förstår dock inte tjusningen med ovan nämnda filmatiseringar eftersom tempot var ett helt annat. Språket kan uppfattas som lite ålderdomligt och är således svårare att relatera till. Detsamma gäller Fem myror som jag trots flertalet tappra försök snart får finna mig i att Magnus, Brasse och Eva inte längre går hem hos de små. Det innebär samtidigt att mina pojkar kommer skapa sig egna minnen helt fristående från mina; minnen som en vacker dag framkallar nostalgi även hos dem – en tröst mitt i allt.
Jag har emellertid lyckats få min 3-åring att första charmen med en livsstil som innebär apa och häst inomhus, att man kan uppträda lite tokigt men trots det tas med ro (som när Pippi deltog på sitt första kafferep). Nästa steg består av bokläsning – något som i den egna barndomen utgjorde hela min värld. Jag hade nog uppemot hundra egna böcker i min samling, och kunde aldrig titta mig mätt på många av de karaktäristiska illustrationerna och den speciella estetik som kännetecknade nämnda tidsperiod, sent 80-tal och framåt. Många av dagens böcker upplever jag saknar den charm som exempelvis Ilon Wikland eller radarparet Inger och Lasse Sandberg frambringade med sina alster.
Jag vägrar befatta mig med animerad film i ultrahastighet. Med något undantag är detta massproducerad smörja helt utan själ, om du frågar mig. Barnlitteratur på 2020-talet kännetecknas i viss mån av identitetspolitiska intressen som även förekom på min tid, men jag kan inte minnas att det var lika uttalat. De trycks i massupplagor och berättelsen levereras i ett tempo som ofta sker på bekostnad av det kvalitativa innehållet.
Jag vägrar befatta mig med animerad film i ultrahastighet. Med något undantag är detta massproducerad smörja helt utan själ, om du frågar mig. Barnlitteratur på 2020-talet kännetecknas i viss mån av identitetspolitiska intressen som även förekom på min tid, men jag kan inte minnas att det var lika uttalat. De trycks i massupplagor och berättelsen levereras i ett tempo som ofta sker på bekostnad av det kvalitativa innehållet.
Man får nog försöka plocka russinen ur kakan; välja ut scener som har en chans att fängsla barnen genom att vissa fenomen aldrig går ur tiden – t.ex. ha svårt för att komma till ro på kvällen, brottas med hjärnspöken, behovet av en hemlig kompis eller annan vardagsrealism.
En till positiv sak som jag har noterat är i alla fall att tivolin och nöjesfält fortfarande går hem hos dagens generationer. Det finns inga digitala motsvarigheter som lever upp till känslan av att befinna sig i en nöjespark, varför tjusningen kvarstår. Således kommer min familj att besöka Grönan även i år. Väntan här består av att uppnå en viss längdgräns – och det är fint att se att samtiden inte har gjort avkall på just längdkravet.
Vuxenperspektivet där wow-känslan uteblir
Vuxenperspektivet där wow-känslan uteblir
3) Avslutningsvis finns det en sorg i att mina egna "wow"-känslor inför det jag beskrev ovan numera uteblir. "Jaha, var det här allt?" kommer jag ibland på mig själv att konstatera. Den där långa scenen i Pippi som man en gång i tiden led sig igenom visade sig vara i 2–3 minuter. Den där enorma gräsplätten utanför dagis var i själva verket en kubikmeter ... liten.
Allting åldras tyvärr inte med värdighet. Sällskapsspelet Monopol har tack och lov gjort det, i mitt tycke, likaså Den försvunna diamanten. Men numera har jag mycket svårt att se hur en jojo eller ett artificiellt akvarium skulle locka den yngre publiken.
Allting åldras tyvärr inte med värdighet. Sällskapsspelet Monopol har tack och lov gjort det, i mitt tycke, likaså Den försvunna diamanten. Men numera har jag mycket svårt att se hur en jojo eller ett artificiellt akvarium skulle locka den yngre publiken.
Visserligen är det väl inte tänkt att man som vuxen ska ha behållning av barnsaker. Som vuxen förväntas man i stället dricka alkohol, köra bil och annat som hör vuxenlivet till. Känner man sig färdig med sådant kan det dock vara skönt att hitta substitut för att fortsatt betrakta vardagen som meningsfull.
Det är av stor vikt att varandet i stunden aldrig går förlorad bara för att man råkar uppnå en viss ålder.