Nostalgins paradox

Tema barndomsnostalgi med tonvikt på 70-, 80- och 90-tal.

Jag brottas primärt med tre parallella känslor när det kommer till barndomsminnen, musik, film, tv-program, spel och leksaker från förr. Dessa stavas: den digitala omedelbarheten, dåtiden som daterad och vuxenperspektivet där wow-känslan uteblir.

Den digitala omedelbarheten

I dag är det mediala utbudet närmast obegränsat och lättillgängligt i form av "den digitala omedelbarheten"; algoritmer utformade för att ge direktstimulans. Tidigare krävdes det normalt att användaren spolade tillbaka kassettbandet eller videofilmen för att ta del av dess innehåll. Man var tvungen att fysiskt förflytta sig för att hyra film, låna böcker på biblioteket eller köpa cd-skivor. Därtill behövde man invänta datumet för nästa nummer i sin tidningsprenumeration eller tidpunkten för när ett visst tv-program skulle gå av stapeln. Väntan var en självklar del av upplevelsen.

Förr om åren satt familjemedlemmarna bänkade framför tv:n och alla runt om i landet följde praktiskt taget samma serier eftersom tablån var begränsad till ett mindre utbud. Om någon medverkade i tv eller omnämndes i en tidning sågs det som en jättestor sak och dröjde sig kvar i minnet en hel uppväxt.

Dåtiden som daterad

Det finns en ständigt närvarande rädsla att barn av i dag inte värdesätter det som var, utan betraktar dåtiden som mossig och daterad. Sannolikt var det samma sak även i min generation, men medge att 70-, 80- och 90-talet var något alldeles extra i film-, tv- och musikvärlden!

Undantag förekommer, dock. Minecraft – datorspelet som lanserades först 2011 och har tagit en hel värld med storm – är en modern företeelse men samtidigt en kvarleva från förr. Detta eftersom spelet i någon mån efterliknar digitalt lego där bara fantasin sätter gränser, liksom pixlarna som för tankarna tillbaka till det glada 80-talet. Därutöver bygger (pun intended) konceptet på slottsmiljöer och andra tidlösa omgivningar, drakar och motsvarande naturväsen, vapenarsenaler och den eviga kampen mellan de goda och onda. På så vis vill jag inte bromsa sexåringens fäbless för denna kreativa skapelse även om jag gärna ser att det tillkommer fler analoga intressen. Apropå lego – de ursprungliga klossarna bestod i regel av blandade bitar som fordrade en viss portion fantasi. I dag dominerar färdiga byggsatser som visserligen kräver uppbyggnad men sedan riskerar att stå och samla damm.

Vad gäller film och tv fanns länge en vision att om jag själv fick barn skulle jag tidigt inviga dem för Pippi, Emil och Madicken. Vi skulle titta på Ronja, Mio och Skorpan, Lotta, Nils Karlsson Pyssling, Peter och Petra, Barnen i Bullerbyn och Tjorven, med flera Astrid Lindgren-karaktärer. Och de skulle minsann trollbindas lika mycket som jag själv gjorde en gång i tiden.

Många av dagens barn förstår dock inte tjusningen med ovan nämnda filmatiseringar eftersom tempot var ett helt annat. Språket kan uppfattas som lite ålderdomligt och är således svårare att relatera till. Detsamma gäller Fem myror där jag – trots flertalet tappra försök – får finna mig i att Magnus, Brasse och Eva inte längre går hem hos de små. Det innebär samtidigt att mina pojkar kommer skapa sig egna minnen helt fristående från mina; minnen som en vacker dag framkallar nostalgi även hos dem.

Nästa steg i min tidsresa består av bokläsning – något som i den egna uppväxten utgjorde navet i hela min barndom. Det var svårt att titta sig mätt på många av de karaktäristiska illustrationerna och den speciella estetik som kännetecknade nämnda tidsperiod, sent 80-tal och framåt. Många av dagens böcker saknar helt den charm som exempelvis Ilon Wikland eller radarparet Inger och Lasse Sandberg frambringade med sina alster.

Tillägg: i samma veva som jag konstaterade ovanstående, beslöt jag att återskapa stora delar av mitt eget barndomsbibliotek, då med fokus på tidlösa klassiker. Inom loppet av en veckas tid hade jag införskaffat inte mindre än tio av de mest minnesvärda Alfons Åberg-böckerna, två Nicke Nyfiken-böcker som skildrar när han får ett jobb respektive hamnar på sjukhus, men också Kriktor, Pricken, Mamman och den vilda bebin, Historien om någon, Älskade lilla gris, och Nussekudden – 18 bästsäljare som snabbt gick hem hos mina pojkar. Sannolikt eftersom det är lätt att relatera till någon som utmärker sig från gruppen till sätt eller utseende (Kalle med nussekudden respektive Pricken), och att läsa om en gullig gris som hotas av slakt (inte ett öga torrt). 

Vissa fenomen går aldrig ur tiden. Det kan t.ex. vara att brottas med hjärnspöken, känslan av utanförskap, att drabbas av insomnia, behovet av en hemlig kompis, eller annan vardagsrealism.

Vuxenperspektivet där wow-känslan uteblir

Avslutningsvis finns det en sorg i att ens "wow"-känslor ofta uteblir i vuxen ålder. "Jaha, var det här allt?" Den där långa scenen i Pippi som man en gång i tiden led sig igenom visade sig vara i 2–3 minuter. Den där enorma gräsplätten utanför dagis upptog i själva verket två blygsamma kvadratmeter.

Allting åldras tyvärr inte med värdighet. Sällskapsspelet Monopol har tack och lov gjort det, anser jag, likaså Den försvunna diamanten. Jag har med stor framgång lyckats introducera min sexåring för MAD-spelet. Men i dagens läge har jag mycket svårt att se hur exempelvis en jojo eller View-Master skulle bli någon större succé.

En positiv sak som jag har noterat är i alla fall att tivolin och nöjesfält fortfarande går hem hos den yngre publiken. Det finns inga digitala motsvarigheter som lever upp till känslan av att befinna sig i en nöjespark, varför tjusningen kvarstår även till dagens dato. Väntan består av att uppnå en viss längdgräns, och det är fint att se att samtiden inte har gjort avkall på just längdkravet. (Tillägg: datorspelet Roller CoasterTycoon utspelar sig visserligen i en nöjespark, men det ena behöver inte nödvändigtvis utesluta det andra ...)

Det är av stor vikt att varandet i stunden aldrig går förlorat bara för att man råkar uppnå en viss ålder.