Vi hade inte hörts av på en tid men jag kunde aldrig tro att mitt senaste farväl också skulle bli det sista. Jag grämer mig över att inte ha visat tillräckligt med uppskattning under våra regelbundna träffar på "Torsdagsklubben", vilka pågick i närmare arton långa år. Claes var klubben personifierad, och totalt var vi uppemot trettio uppskrivna medlemmar, varav drygt hälften sammanstrålade frekvent på Södermalmshaket dessa kvällar – åtminstone till en början. Folk kom och gick medan andra bestod in i det sista, alltid med fokus på samtidens frågeställningar och angelägenheter.
Initialt lärde vi känna varandra på ett tillfälligt politiskt uppdrag med varsitt förflutet på Journalisthögskolan, och våra skilda uppfattningar kvarstod. Oaktat partifärg höll han god min genom alla år. Min egen tillvaro kom att ta många och plötsliga vändningar. Hela tiden fanns han där som en stöttepelare, sin vana trogen, och avvek inte en sekund från sin självutnämnda roll som problemlösare. Han utgjorde en viktig pusselbit i mitt liv mellan 23 och 40 års ålder.
Allt har sin tid, heter det. Som nostalgiker har jag dock en förmåga att romantisera det förgångna. Min vän var till åren och mot slutet andades han med hjälp av en syrgasutrustning. Trots det har jag svårt att förlika mig med att han är borta för alltid; att vi inte kommer att ses mer i våra nuvarande kostymer. För mig är han så levande ännu.
Claes somnade in på sin födelsedag. Mitt i sorgen finns det en fin symbolik i att återvända till själva ursprungskällan. Cirkeln är därmed sluten.
Claes somnade in på sin födelsedag. Mitt i sorgen finns det en fin symbolik i att återvända till själva ursprungskällan. Cirkeln är därmed sluten.