Om allt fler unga väljer bort barn – vilket är ett faktum sett till dagens historiskt låga födelsetal – drabbar det inte bara enstaka individer, utan ett helt samhälle.
Narrativet hejar på och lagstiftningen med den; en lagstiftning som både tolererar och främjar normbrytande beteenden under parollen om "inkludering". Det är attityder och värderingar som via lobbyister sprids globalt och sker på direkt eller indirekt bekostnad av familjen, genom att steg för steg flytta fram sina positioner och göra dem rumsrena.
Man förminskar betydelsen av reproduktion med hänvisning till klimatförändringar, påstådd överbefolkning, det rådande konjunkturläget eller kvinnans behov av självförverkligande; individualism och personlig frihet ("förbättrad ställning på arbetsmarknaden"). I många fall tillskrivs dessa faktorer större värde än livet självt därför att en central del av feminismen är rätten till reproduktiv hälsa, och konsekvensen blir att dessa senarelägger eller helt avstår från familjebildning.
Polariseringen mellan män och kvinnor skapar än större motsättningar genom semantiska ordval där det manliga släktet öppet hånas och förlöjligas i termer av "incel", "killgissa", "toxisk maskulinitet", "mansspreading", "mansplaining", "mansbebis", "vita kränkta cis-män", "inte alla män" och motsvarande uttryck som används i syfte att ironisera och därmed kratta manegen åt en viss typ av politiska krafter.
Kärnfamiljens betydelse bagatelliseras återkommande i det offentliga rummet och stora rörelser sprider budskap med innebörden att till varje pris krossa heteronormen (en faktisk slogan under tidigare prideår som dock inte ska förväxlas med att motarbeta heterosexualitet i sig, utan endast heterosexualitet som norm). Det är dock allvarligt när identitetspolitiska intressen orsakar förvirring hos barn och unga, och resulterar i irreversibla ingrepp. Heterosexualitet är ju trots allt grunden ur ett strikt biologiskt och evolutionärt perspektiv och bör därmed tillskrivas viss betydelse även framgent.
Med semantikens hjälp förminskas föräldrar till den juridiska termen "vårdnadshavare", och begreppet föräldramöte börjar alltmer ersättas med vårdnadshavarmöte med motiveringen att verka för ökad inkludering – men symboliken är tydlig. Man måste förstå de signalpolitiska krafter som råder när det alternativa ständigt framhävs som ett normbrytande föredöme, vilket kan yttra sig i att barn ska placeras på institution i stället för att växa upp i sin ursprungsfamilj, alternativt att föräldrar separerar så fort minsta meningsskiljaktighet uppstår i stället för att jobba på relationen med ambitionen att den ska bestå över tid.
Polariseringen mellan män och kvinnor skapar än större motsättningar genom semantiska ordval där det manliga släktet öppet hånas och förlöjligas i termer av "incel", "killgissa", "toxisk maskulinitet", "mansspreading", "mansplaining", "mansbebis", "vita kränkta cis-män", "inte alla män" och motsvarande uttryck som används i syfte att ironisera och därmed kratta manegen åt en viss typ av politiska krafter.
Kärnfamiljens betydelse bagatelliseras återkommande i det offentliga rummet och stora rörelser sprider budskap med innebörden att till varje pris krossa heteronormen (en faktisk slogan under tidigare prideår som dock inte ska förväxlas med att motarbeta heterosexualitet i sig, utan endast heterosexualitet som norm). Det är dock allvarligt när identitetspolitiska intressen orsakar förvirring hos barn och unga, och resulterar i irreversibla ingrepp. Heterosexualitet är ju trots allt grunden ur ett strikt biologiskt och evolutionärt perspektiv och bör därmed tillskrivas viss betydelse även framgent.
Med semantikens hjälp förminskas föräldrar till den juridiska termen "vårdnadshavare", och begreppet föräldramöte börjar alltmer ersättas med vårdnadshavarmöte med motiveringen att verka för ökad inkludering – men symboliken är tydlig. Man måste förstå de signalpolitiska krafter som råder när det alternativa ständigt framhävs som ett normbrytande föredöme, vilket kan yttra sig i att barn ska placeras på institution i stället för att växa upp i sin ursprungsfamilj, alternativt att föräldrar separerar så fort minsta meningsskiljaktighet uppstår i stället för att jobba på relationen med ambitionen att den ska bestå över tid.
Dessa tendenser kan i dag observeras överallt och är genomgående i hela samhällsstrukturen.