Eftersom skolväsendet är medskyldiga till dagens diagnosexplosion är det befriande att se hur någon ur kåren väljer att lyfta problematiken som en förenkling på människors komplexitet.
Texten i sin helhet:
"I vår tid är det vanligt att förklara människor genom etiketter. Dessa etiketter kan vara hjälpsamma i vissa fall, men de riskerar också att förenkla den mänskliga relationens komplexitet. En diagnos eller en etikett kan inte ersätta förståelsen av en relations historia.
I skolan ser vi också detta. Vi talar mycket om beteende, empati, konflikter och socioemotionell utveckling. Samtidigt glömmer vi ibland att barn inte främst lär sig om relationer genom förklaringar, utan genom erfarenheter.
När jag tänker på barns utveckling använder jag begreppet emotionell utbildning som något som liknar exekutiva funktioner, men i relation till andra människor. Det handlar inte bara om att känna känslor, utan om att utveckla kompetenser som hjälper oss att leva tillsammans.
Dessa kompetenser innefattar till exempel att utan ord kunna uppfatta när någon är ledsen, att vänta på sin tur, att lyssna innan man svarar, att reglera sina egna känslor i konflikter, att förstå att andra kan tolka en situation på ett annat sätt, att glädjas åt andras framgång och att reparera relationer efter konflikter.
Dessa förmågor kräver uppmärksamhet, arbetsminne, kognitiv flexibilitet och självreglering, alltså samma grund som exekutiva funktioner men tillämpade i sociala relationer.
I min praktik med barn i lågstadiet byggs detta upp i vardagen. När barnet blir korrigerat utan att bli nedvärderat, när det blir lyssnat på på riktigt, när det finns förutsägbarhet och rutiner, när barnet känner sig tryggt att delta utan rädsla för att göra fel, och när idéer och små handlingar blir värderade; I dessa stunder lär sig barnet inte bara regler, utan lever relationer.
När miljön är trygg och tillåtande lämnar barnet ett tillstånd av försvar och kan öppna sig mer för andra, vilket främjar samarbete, nyfikenhet och mod att relatera. Jag tror att barn lär sig mycket av det de upplever. När de får erfarenheter av respekt, lyssnande och hänsyn tenderar de att upprepa dessa beteenden spontant, vilket skapar en slags kedja av positiva stunder i gruppen.
Därför kanske den viktigaste frågan inte bara är hur vi lär ut empati, utan hur vi skapar miljöer där barn kan uppleva empati.
Om vi vill ha en mer respektfull och inkluderande skola bör vi kanske inte fråga oss vilka etiketter som definierar barn, utan hur vi kan hjälpa dem att utveckla sin förmåga att förstå sig själva och världen omkring dem."
I skolan ser vi också detta. Vi talar mycket om beteende, empati, konflikter och socioemotionell utveckling. Samtidigt glömmer vi ibland att barn inte främst lär sig om relationer genom förklaringar, utan genom erfarenheter.
När jag tänker på barns utveckling använder jag begreppet emotionell utbildning som något som liknar exekutiva funktioner, men i relation till andra människor. Det handlar inte bara om att känna känslor, utan om att utveckla kompetenser som hjälper oss att leva tillsammans.
Dessa kompetenser innefattar till exempel att utan ord kunna uppfatta när någon är ledsen, att vänta på sin tur, att lyssna innan man svarar, att reglera sina egna känslor i konflikter, att förstå att andra kan tolka en situation på ett annat sätt, att glädjas åt andras framgång och att reparera relationer efter konflikter.
Dessa förmågor kräver uppmärksamhet, arbetsminne, kognitiv flexibilitet och självreglering, alltså samma grund som exekutiva funktioner men tillämpade i sociala relationer.
I min praktik med barn i lågstadiet byggs detta upp i vardagen. När barnet blir korrigerat utan att bli nedvärderat, när det blir lyssnat på på riktigt, när det finns förutsägbarhet och rutiner, när barnet känner sig tryggt att delta utan rädsla för att göra fel, och när idéer och små handlingar blir värderade; I dessa stunder lär sig barnet inte bara regler, utan lever relationer.
När miljön är trygg och tillåtande lämnar barnet ett tillstånd av försvar och kan öppna sig mer för andra, vilket främjar samarbete, nyfikenhet och mod att relatera. Jag tror att barn lär sig mycket av det de upplever. När de får erfarenheter av respekt, lyssnande och hänsyn tenderar de att upprepa dessa beteenden spontant, vilket skapar en slags kedja av positiva stunder i gruppen.
Därför kanske den viktigaste frågan inte bara är hur vi lär ut empati, utan hur vi skapar miljöer där barn kan uppleva empati.
Om vi vill ha en mer respektfull och inkluderande skola bör vi kanske inte fråga oss vilka etiketter som definierar barn, utan hur vi kan hjälpa dem att utveckla sin förmåga att förstå sig själva och världen omkring dem."