Välkommen!

Jag är en skrivande varelse och har länge eftersökt en chosefri plats och sedermera plattform, som är enkel, okonstlad och naturlig; befriad från förljugenhet och omskrivningar, onödig konsensus, tillrättalagda och onyanserade samtal.

Jag är en samhällskritiker som uppskattar den fria debatten och ifrågasätter den samtida feminismen. Jag diskuterar gärna hälsorelaterade spörsmål som har varit föremål för olika debatter – främst psykisk (o)hälsa i olika former, barnuppfostran och föräldraskap, missförhållanden inom offentlig verksamhet och maktmissbruk vid myndighetsutövning med tonvikt på Sverige, samt orsaken till de sjunkande födelsetalen under 2020-talet.

Samhällsutvecklingen har gått i rasande fart. Vi lever i en digital tidsålder på fortsatt stark frammarsch, en helt förändrad demografi, en annan syn på manligt och kvinnligt, en familjekonstellation som alltmer övertas av statlig inblandning, och en verklighet där en av tio svenskar identifierar sig med en psykiatrisk diagnos.

Hur kunde det bli så här ...?

Hjälp, någon har en avvikande uppfattning och utmärker sig från gruppen!

På Bloggbevakning ondgör sig i dag en grupp kvinnor över det faktum att barnrättskämpen Tomas Kaya har gjort en totalomvändning i sitt politiska engagemang.

Vilken tur att dessa konsensusstyrda helgon existerar för att korrigera hans åsikter så att de bättre stämmer överens med deras egna. Alla måste rätta sig i ledet; häng annars ut dem på gator och torg, och cancellera samtliga av deras uppdrag för att rätta till misstaget omgående. Allt annat är att begå varumärkessjälvmord.

Nej, jag är heller ingen hallelujahmänniska men det kan vara klokt att respektera att andra tycker annorlunda än en själv. Kvinnor i grupp har en utmärkt förmåga att frysa ut den som inte tillhör kollektivet. Kritiken är inte nådig och *diagnoserna som man tillskriver denne man står som spön i backen, för visst måste hans agerande bottna i svår psykisk sjukdom eller annan yttre påverkan, och kan omöjligt ha uppstått inom honom själv ...?

*Flickor och unga kvinnor är överrepresenterade när det gäller psykisk ohälsa, varför detta kan betraktas som grov projicering.

Den officiella bilden vs sanningen om den svenska LVU-kampanjen

Den officiella bilden i frågan om LVU har länge gjort gällande att det är förhållandevis få barn som årligen placeras i statens regi – och då på rättssäkra grunder. Man avfärdar all kritik som desinformation och konspirationsteorier utan minsta tillstymmelse till analys om den egna situationen. 

(En sammanfattning om LVU-kampanjen finns bland annat att läsa här).

Systemet måste dock tåla extern oberoende granskning om vi ska förtjäna att kalla oss en rättsstat värd namnet. Detta när tusentals förtvivlade föräldrar berövas sina barn utan rättsliga grunder.

I runda slängar ska det röra sig om 3500 barn och unga som årligen tvångsomhändertas i Sverige, vilket vid första anblick inte verkar vara några anmärkningsvärda siffror. Det är säkert i sin ordning, tänker Svensson (igen: "ingen rök utan eld"), som aningslöst köper narrativet att desinformation och konspirationsteorier används i syfte att misskreditera svensk socialtjänst ("ryggraden i det svenska välfärdssamhället").

Men i dessa – till synes blygsamma – siffror om 3500 barn och unga får man komma ihåg att "frivilligt tvång" helt utelämnas i den officiella statistiken. Annorlunda uttryckt: att tacka nej till socialtjänstens erbjudna insatser kan vara förenat med villkorad frivillighet eller samtycke med hot. Detta skapar ett maktövertag när frivillighet reduceras till ett relativt begrepp. På så vis blir den offentliga LVU-statistiken gravt missvisande när det framställs som att en övervägande del av alla omhändertaganden sker på frivillig grund. Siffrorna riskerar därför att ge en felaktig bild av den totala omfattningen placeringar; något som kan underminera allmänhetens förtroende för myndighetens arbete och intentioner. I själva verket rör det sig årligen om över 30 000 fall om man även inbegriper SoL som i lagen är förklädd i "frivillig" form men i praktiken kan vara ett resultat av en tvångsåtgärd.

Skolors anmälningsplikt – det som i många fall utgör grunden till vad som senare utmynnar i ett LVU – tar inte hänsyn till om någon redan har varit föremål för utredning och genomgått en omfattande rättslig prövning. Ju fler tidigare ärenden på socialtjänstens bord, desto mer uppfattas man som besvärlig alldeles oavsett om samtliga misstankar har avskrivits efter en tid, och att familjen inte har gjort sig skyldig till brott.

Vidare måste man medvetandegöra de konsekvenser som ett LVU innebär för både samhället och den enskilde individen samt väga in de studier som visar på allvarliga brister i socialtjänstens arbete under en pågående barnutredning. Det nuvarande systemet möjliggör att socialsekreterare kan kringgå den nödvändiga transparensen och gömma sig bakom sekretess medan intern granskning av de egna friar alla inblandande i rädsla för att bryta mot lojalitetsprincipen (som för övrigt är en av baksidorna med just lex Sarah).

Tjänstemannaansvaret försvagades i samband med ett regeringsbeslut 1975, och endast fall som bedöms "grova" och ska ha skett med uppsåt betraktas numera som brottsliga. Samtidigt väljer man att skärpa straffet för hot eller förolämpning mot tjänsteman. Och om tjänstemannaansvaret försvagas ytterligare – vilket blir den naturliga följden av ett skärpt straff gällande hot mot densamma, uppstår en förstärkt maktobalans mellan dessa två parter: socialsekreterare och förälder. Det är en symbolfråga om någon. Man behöver grundligt se över utformningen av dagens visselblåsarlag så att fler anställda törs rapportera om missförhållanden i verksamheten utan rädsla för repressalier.

Socialtjänstens misstankar och magkänsla ("oro") tolkas som fakta och fungerar som bevisunderlag i ett domstolsbeslut hos Förvaltningsrätten. När befintlig risk saknas hänvisar man i stället till "framtida risk", men ingen människa är förmögen att med säkerhet förutse det som komma skall; det faller på sin egen orimlighet.

Avslutningsvis ska man inte bortse från de kommersiella intressen och de enorma vinstmarginaler som råder inom placeringsindustrin och att dessa – trots det – uppvisar betydande brister i sin verksamhet och inte lever upp till kvalitetskraven, vilket även går att läsa här.

Det är sammanfattningsvis inte frågan om några grundlösa påståenden att LVU omplacerar barn på tok för lättvindigt – oavsett religiös tillhörighet. Fallet Adam är ett utmärkt exempel på rättslösheten som i dag föreligger inom svensk socialtjänst, liksom andra medialt uppmärksammade fall genom historien där familjer har fått sina barn tvångsomhändertagna på tvivelaktiga principer. Trots det anses kritiken vara ett resultat av "desinformation", och föräldrar som ifrågasätter systemet viftas bort och refereras till som "samarbetssvåra".

Än en gång löper en avgörande fråga risken att mynna ut i pajkastning och polarisering – detta i stället för att bemöta själva sakargumenten; hur man bättre ska applicera grundläggande och rättssäkra metoder i utredningar av barn och unga.

En vittnesberättelse om de många systemfelen inom dagens socialtjänst

Ibland händer det att någon annan sätter ord på det som man själv desperat försöker förmedla, och då är det bara att ta tillfället i akt och referera medan järnet är varmt. Jag har därför ögnat igenom några av de inlägg som en osedvanligt flitig användare på Flashback har författat i temat myndighetsmaktmissbruk och missförhållanden inom offentlig verksamhet  – med barnen som insats.

Jag kommer att citera utvalda delar, i kursivt nedan. Av respektive citat ska kontexten framgå. På grund av utrymmesskäl har jag saxat något men aldrig så att själva andemeningen går förlorad.

* * *

Bristerna inom dagens socialtjänst ska inte bagatelliseras i förmån för verklig desinformation

Det här är ett märkligt försök att blanda bort korten i en viktig debatt om rättssäkerhet inom svensk socialtjänst. Att det funnits en desinformationskampanj på TikTok och i utländska medier, ja, det är ett reellt problem. Men att använda den kampanjen som ursäkt för att avfärda all legitim kritik av LVU-systemet och socialtjänstens agerande är både intellektuellt ohederligt och direkt farligt.

Det är fullt möjligt och nödvändigt att hålla två tankar i huvudet samtidigt: Ja, det finns sektliknande aktörer som sprider grova lögner om att svenska myndigheter säljer barn. Men ja, det finns också svenskar som med bevis i hand kan visa att socialtjänsten begår grova rättsövergrepp. Att klumpa ihop alla kritiker av socialtjänsten med koranbrännare och konspirationsteoretiker är ett klassiskt försök att delegitimera saklig kritik genom guilt by association. Det är ett sätt att slippa bemöta verkliga problem: felaktiga tvångsomhändertaganden, brist på dokumentation, fabricerade citat, utebliven upprättelse, sekretessbrott och total avsaknad av tjänstemannaansvar.

Den så kallade "LVU-kampanjen" är i själva verket en reaktiv strategi från den svenska staten för att skydda sitt eget anseende efter åratal av växande kritik från föräldrar som upplevt sig utsatta för grova övergrepp i samband med socialtjänstens utredningar och tvångsomhändertaganden. När dessa berättelser började spridas i större omfattning via plattformar som TikTok, och fick internationellt genomslag, blev det plötsligt bråttom att avfärda all kritik som "desinformation".

Självklart förekommer det överdrifter och osanningar. Men att försöka ogiltigförklara hela diskussionen på grund av några felaktigheter är en klassisk avledningsmanöver för att slippa svara på de jobbiga frågorna. I grunden är det ett faktum att många av socialtjänstens barnutredningar präglas av rättsosäkerhet, subjektiva tolkningar, bristande dokumentation och en oroväckande frånvaro av oberoende granskning.

Det är därför bra och faktiskt nödvändigt att frågan nu lyfts upp i det offentliga rummet. Den bild som målas upp av socialtjänsten som en oantastlig skyddsmakt för barn behöver kompletteras med en kritisk granskning av hur makt faktiskt utövas bakom sekretessens väggar.

* * *

Om terapeuten i Fallet Adam, där intressekonflikten var uppenbar

Terapeuten är inte det minsta oberoende. Hen är anställd av ett privat företag som tjänar pengar på att fortsätta behandla barn så länge som möjligt. Ju längre barnet stannar, desto mer fakturerar företaget kommunen. Att kalla det "oberoende" är som att kalla en bilhandlare neutral när han säger att din gamla bil måste bytas ut och sen råkar sälja dig en ny.

Det är just därför man inte kan ha en och samma aktör som både behandlar, utreder och levererar underlag till beslut som handlar om tvångsomhändertagande. Intressekonflikten är uppenbar och i fallet Adam ledde den till att ett barn hölls isolerat i åratal, på extremt vaga grunder och rent påhitt.

* * *

Om förvaltningsrättens påstådda makt där socialtjänsten i realiteten har det sista ordet

Det här [att förvaltningsdomstolar besitter den reella makten i en rättsprocess] är ett vanligt och farligt missförstånd. Ja, formellt är det domstolen som beslutar om ett barn ska tvångsomhändertas enligt LVU. Men i praktiken är det socialtjänsten som styr hela processen från början till slut.

Domstolen gör ingen egen utredning, utan lutar sig i princip helt på socialtjänstens version av verkligheten. Om den utredningen innehåller fabricerade citat, snedvridna tolkningar, utelämnade fakta eller rena felaktigheter, så är det ändå det materialet som ligger till grund för beslutet.

Socialtjänsten har alltså i praktiken tolkningsföreträde över både barnets situation och föräldrarnas karaktär. De kan dessutom överklaga om de inte får igenom LVU direkt och justera utredningen på vägen tills det går igenom. Och det gör det nästan alltid: socialtjänsten vinner omkring 98 % av alla LVU-mål.

* * *

Socialtjänstens sekretess = avsaknad av transparens

För att kunna uttala sig med någon trovärdighet om LVU-fallen krävs en enorm mängd dokumentation och den sitter socialtjänsten i regel på bakom sekretess. Domstolsbeslut i LVU-mål bygger ofta ensidigt på socialtjänstens underlag utan att alla källor ifrågasatts eller belysts kritiskt.

För att förstå ett ärende på riktigt behöver du tillgång till hela beslutsunderlaget: socialtjänstens journalanteckningar, SIP-protokoll, BUP-utlåtanden, medicinska journaler, psykologbedömningar, skolrapporter, och ibland även ljudinspelningar eller vittnesmål som inte bifogas till domstolen.

Så om du inte har tillgång till allt detta, då har du inte granskat någonting, du har bara läst en översiktlig version av det socialtjänsten ville att domstolen skulle se.

* * *

Incitamenten för LVU-placering av barn och unga är många

Ah, klassikern: "Det finns ju inga incitament."

Nej just det förutom:

Att kommuner betalar miljoner varje år till externa vårdgivare och konsulentstödda familjehem (ibland 50 000–60 000 kr i månaden per barn).

Att konsulentföretag anställer tidigare socialsekreterare och bygger personliga nätverk.

Att kommuner ofta tecknar långsiktiga ramavtal med enskilda aktörer som får barn "placerade" hos sig utan öppen konkurrens.

Att HVB-hem och familjehemskonsulter är en miljardindustri i Sverige.

Att det finns flera JO-anmälningar och mediegranskningar som visar att barn hålls kvar i placeringar trots ifrågasatt behov tvärtemot vad sakkunniga rekommenderar.

Men nejdå, inga incitament så långt ögat kan nå. Det hela sker förmodligen bara av altruism och genuin barnkärlek, eller hur?

Misstanken om maskopi handlar inte om att någon tar ett barn och "ger bort" det till sin kompis. Det handlar om systemiska lojaliteter, ekonomiska beroenden, ointresse för rättssäkerhet och avsaknad av oberoende granskning.

Att begära bevis för detta som om det vore ett brottmål med krav på videoinspelad muta är ett bekvämt sätt att slippa se strukturer. Men alla som jobbat nära socialtjänst och upphandlad vård vet att nätverk, tystnadskultur och incitament samverkar i praktiken även om det inte står så i riktlinjerna.

Det är många som livnär sig på de stackars barnen och det är särskilt vidrigt eftersom forskningen är så tydlig med att barnen tar skada av denna behandling.

* * *

Den sanna definitionen av "frivilliga insatser"

“Frivilliga insatser” handlar i praktiken ofta om undermåliga stödåtgärder, felaktiga bedömningar, och ett ständigt informationsövertag från socialtjänstens sida. För att inte tala om att många "frivilliga" insatser sker under hot om lvu.

* * *

Sammanfattning av socialtjänstens bristande LVU-hantering

Här har du svart på vitt vad som exakt är det mycket allvarliga problemet med socialtjänstens arbete med barn och varför den påstådda "LVU-sekten" inte bara sprider osanningar och "desinformation" om socialtjänsten.

1. Socialtjänsten har utredningsmonopol i princip utan extern kontroll
Socialtjänsten både utreder, tolkar och föreslår beslut i ärenden om tvångsvård. Domstolen (förvaltningsrätten) lutar sig nästan alltid på socs bedömning.

Det är som om åklagaren ensam fick skriva både åtalet och domen utan att försvaret får granska bevisen ordentligt.

2. Domstolarna granskar inte faktagrunden
Förvaltningsrätterna fungerar ofta som stämpelmyndigheter snarare än oberoende granskare. Några exempel:

Man kontrollerar inte att citat eller påståenden i LVU-ansökningar faktiskt finns i journalerna.

Inga konsekvenser om socialtjänsten lämnar in uppgifter som saknar källstöd.

Föräldrar har mycket kort tid att bemöta hundratals sidor av material och saknar ofta juridiskt stöd.

3. Ingen krav på bevis, bara "risk" räcker
Enligt LVU krävs inte att något hänt. Det räcker att man kan påstå att det finns en framtida risk. Denna luddiga formulering öppnar för subjektiva tolkningar.

En socialsekreterare kan skriva att "förälder saknar insikt i barnets behov" utan att behöva visa på konkreta brister i omsorgen.

4. Myndighetskultur av självtillit och lojalitet
Socialtjänstens interna kultur bygger ofta på:

Kollegial lojalitet: man ifrågasätter inte varandras bedömningar.

Aversion mot kritik utifrån. Exempelvis från föräldrar som ifrågasätter socialtjänstens "bedömningar" etiketteras som ”samarbetssvåra”.

Interna utredningar (lex Sarah) görs av kollegor och f.d socialsekreterare, inte oberoende aktörer och professionella jurister.

5. Inga personliga påföljder för felaktigheter
Socialsekreterare som lämnar in falska eller vinklade uppgifter riskerar i princip inte något alls oavsett mycket fullt medvetna felaktigheter och fabriceringar som skrivits i journaler och beslutsunderlag.

JO och IVO har mycket låg tillsynsnivå. Granskning sker långsamt och slutar oftast i "kritik" utan konsekvenser.

Det är inte brottsligt i praktiken att skriva felaktiga saker om en förälder, så länge man hävdar att det skedde i "barnets intresse".

Slutsats: Systemet möjliggör fusk
Det är alltså inte frågan om hur fusk kan ske utan snarare varför det inte upphör.

Felprioriteringar när svenska myndigheter går på knäna

Socialtjänsten går på knäna läser man med jämna mellanrum; detta sedan fackförbund med flera larmat om enorma besparingskrav, långa vårdköer, stor personalomsättning och bristfälliga arbetsförhållanden. Samma sak hörs från politikerhåll, vilket bland annat finns att läsa här, här, här, här och här.

Samtidigt – när man så lättvindigt och frikostigt okynnessanmäler välfungerande och resursstarka familjer tar det medel från de som verkligen behöver, vilket resulterar i *uteblivet stöd för utsatta barn, som i fallet med Lilla hjärtat. Samma sak kan appliceras på slentrianmässiga ”npf”-utredningar där landets barn- och ungdomsvård lider av påtaglig resursbrist.

I bästa fall misstänkliggörs en familj och tvingas bemöta mer eller mindre grova anklagelser, och i sämsta fall blir de föremål för en omfattande barnutredning med allt vad det innebär – detta trots avsaknad av bevisning och oavsett allvarlighetsgrad. Det går onekligen att ifrågasätta dessa prioriteringar apropå ”barnets bästa”-perspektivet som så ofta används i syfte att motivera åtgärder av den här typen.

Situationen har en direkt inverkan på barnens säkerhet och välbefinnande, och inom arbetet för förebyggande insatser bör man därför utgå från vetenskapligt beprövade erfarenheter och bättre avvägningsmetoder som grund för att alls påbörja en utredning.

Resonemanget handlar om att ställa den potentiella risken för allvarlig skada – d.v.s. det som föranledde själva anmälan – mot den faktiska skadan som kan uppstå när familjen misstänkliggörs på felaktiga grunder. Man måste löpande bedöma om misstankarna står i proportion till den ursprungliga oron, och ifall socialtjänsten eller annan utredande myndighet har tillräcklig kunskap för att navigera i den (ofta) komplexa verklighet som detta innebär.

Från tvångssterilisering till tvångsomhändertagande – vad har vi lärt oss av historien ...?

Dåtidens tvångssteriliseringar har starka beröringspunkter med dagens tvångsomhändertaganden av barn. Detta eftersom barn – om än potentiella i det föregående fallet, berörs i bägge fallen, direkt eller indirekt. Det vittnar om att människan historiskt har ägnat sig åt illvillig förföljelse på bekostnad av våra små, men har hon lärt sig någonting eller är historien rentav på väg att upprepas ...?