För att gå rakt på sak: Jag vantrivs i den tid som är nu. Med vantrivsel i tid avses inte nödvändigtvis tid på året, utan snarare det djupt disharmoniska tidevarv som så att säga utgör vår samtid ... – det som har kommit att känneteckna världen av i dag.
Gissningsvis är jag inte ensam om att vantrivas; att någonting med vår tid verkligen skaver men som man bitvis inte riktigt lyckas verbalisera och sätta ord på. Därav kan vi se hög konsumtion av psykofarmaka (ca 1 av 8 svenskar), identifikation med psykiatriska diagnoser (ca 1 av 12 svenskar) och andra flyktvägar som våra medmänniskor tar till medan de fortsätter att prata i floskler och intala sig att allt bara är bra.
Ännu en jul står snart för dörren. Det är med stort vemod som jag även i år inser att dåtidens julaftnar, högtidsfiranden och magiska skimmer aldrig kommer åter – en sorg över tidens oåterkallelighet.
Jag läser med stor bestörtning om upploppen i Paris; om historiskt ovärderliga byggnader som står i lågor. Parallellt matas jag dagligen med desperat införda begränsningar i skärmtid och svårt datorspelsberoende bland barn och ungdomar. Jag är mer än varse om det bristfälliga språkbruk som i dag dominerar även hos den äldre generationen.
De senaste veckorna har jag på nytt varit förkovrad i mina barndoms- och uppväxtår.
Milsvida kontraster.
Äppel-Päppel och andra nostalgiska brädspel från min barndom blev kära återseenden efter att ha fallit i glömska i över 30 års tid, liksom barnboksserien Min nya skattkammare-antologin, 80-talets synthera som väcks till liv med jämna mellanrum, Per Anders Fogelströms karaktäristiska Stockholmsskildringar och många fler gamla godingar från en svunnen tid.
Jag ska framöver bli ännu bättre på att försöka bevara det som än gång var; i synnerhet inom barndomslitteraturgenren från 60-, 70-, 80- och 90-talet och sällskapsspelen från motsvarande epoker, men också att införa åtminstone ett par tre kvällar i månaden som uteslutande ägnas åt att damma av gamla LP-skivor från förr.
Jag ska framöver bli ännu bättre på att försöka bevara det som än gång var; i synnerhet inom barndomslitteraturgenren från 60-, 70-, 80- och 90-talet och sällskapsspelen från motsvarande epoker, men också att införa åtminstone ett par tre kvällar i månaden som uteslutande ägnas åt att damma av gamla LP-skivor från förr.
Jag är fientligt inställd till hur dagens litterära verk har förvandlats till arenor för identitetspolitiska intressen, åsiktscensur och kontrollapparater, liksom disharmonisk musik som gangsterrap och dissonant death metal, vars enda syfte är att förmedla mörka budskap. Jag är stark motståndare till själlösa, massproducerade och sataniska Hollywoodproduktioner med Epstein(s) och annat samröre i den undre världen, och inte minst försämringen av Disney.
Jag vill fortsätta ropa hem vackra föremål på auktion, botanisera bland loppisfynd och även fortsättningsvis stå upp för vikten av god språkvård utan inslag av onödiga anglicismer. Jag måste bli ännu mer sparsam med att blanda in engelska uttryck i det svenska språket, när motsvarande inhemska allt som oftast är att föredra (old school anser jag dock vara ett utmärkt undantag, men också min orubbliga strävan efter "back to normal").
Jag vill fortsätta ropa hem vackra föremål på auktion, botanisera bland loppisfynd och även fortsättningsvis stå upp för vikten av god språkvård utan inslag av onödiga anglicismer. Jag måste bli ännu mer sparsam med att blanda in engelska uttryck i det svenska språket, när motsvarande inhemska allt som oftast är att föredra (old school anser jag dock vara ett utmärkt undantag, men också min orubbliga strävan efter "back to normal").
Jag ska konsekvent fortsätta att undvika en terminologi som uppmuntrar till politiskt laddade uttryck av typen ”hen” och ”vårdnadshavarmöte” i stället för ”han eller hon”/”den”/”personen”/”vederbörande” och ”föräldramöte”. Vidare motsätter jag mig sådant som att beskylla omgivningen för att "mansplaina" och "killgissa". Jag vill i denna könspolariserande tillvaro inte förknippas med eller uppmuntra till misandri överhuvudtaget.
Jag ska göra mitt yttersta för att känna tacksamhet över det faktum att barnens skolor har valt att anamma en undervisningsmodell som härrör från en annan tid, som smakfullt kombineras med tillämpningen av en mer beständig pedagogik. Matematiken utgår fortfarande från äpplen och päron, tekniken undersöker huruvida något rullar eller flyter. Man leker traditionella lekar i skog och mark, och utgår från analoga läromedel framför digitala i största möjliga mån. Barnen får ta del av gamla klassiker som Mamma Mu samt Sven Nordqvists berättelser om Pettson och Findus. Man lär sig om kroppens anatomi, övar läsförståelse utifrån berättelser om drakar och monster, det faktum att 3 + 4 ger samma resultat som 4 + 3, och Astrid Lindgrens ljuva stämma på min yngste sons mellanmålsvila ... Den ena skolbyggnaden har anor från sent 1800-tal, och bjuder på ett spatiöst trapphus med generös takhöjd, tjusiga pelare och pampig akustik. Våningarna pryds av storslagna konstverk i pråliga guldramar – inte ett modernistiskt och generiskt formspråk så långt ögat kan nå.
Trots att jag av naturliga skäl missade halva 80-talet (är född strax före Palmemordet och Tjernobylkatastrofen) är jag uppvuxen med en mor som tidigt introducerade mig för sjuttiotalets flummiga vänstervåg, proggiga barnboksalster, bohemisk konst och storblommiga retromönster. Min äldre syster i kombination med en yngre bror (11 respektive 7 års åldersskillnad), tillsammans med föräldrar som tillhör varsin generation, har tillsammans lagt grunden för att jag med lätthet känner mig hemma i både 70-, 80- och 90-talets Sverige, och i viss mån även sent 60-tal.
Det är hög tid att börja vårda det arvet fullt ut.