Under uppbyggnad både språk- och innehållsmässigt.
Här följer lite lösa tankar utan någon som helst inbördes ordning:
Feminism som jag och mina meningsfränder ser på saken splittrar och förstör. Detta när den ursprungliga betydelsen var en helt annan – att frigöra kvinnan från en våldsam karl eller nedvärderas på en ojämlik arbetsmarknad; bland annat genom införandet av en ny diskrimineringslag.
Agendan bakom det samtidsfeministiska narrativet är dock närmast övertydlig. I dag betraktas par- och familjebildning av somliga som något mycket lättvindigt – se synen på fosterfördrivning, skilsmässor, manligt och kvinnligt. Man kan dock inte på ett rättvist sätt prata i svepande termer om feminism då och nu, utan man måste definiera vilken sorts feminism som faktiskt avses, samt när i tid och med vilka parametrar som man utgår från. Det är ju stor skillnad på en misshandlad bondhustru i mitten på 1800-talet, en 70-talets akademiker och en amerikansk lyxhemmafrutillvaro 1955.
Någon uttryckte resultatet av den senmoderna feminismen mycket klokt i en fullständigt knivskarp analys: "Feminister hatar kvinnor eftersom de vill att kvinnor ska bli som män och efterlikna dem på arbetsmarknaden samtidigt som typiska kvinnointressen – barn, hushåll och hemarbete – automatiskt nedvärderas". Den senmoderna feminismen är således missgynnsam även för den som tidigare hade goda skäl att fly från kvinnoförtryck och juridiska regelverk som faktiskt missgynnade kvinnor.
Världsbilden krymper när livet filtreras genom ett begränsat antal tolkningsramar om kön, makt, strukturella orättvisor, representation, privilegier och objektifiering. Livserfarenheter omvandlas till ren och skär politik i stället för att tala om saker vid dess rätta namn. Konsekvensen blir att kvinnor uteslutande betraktar sig själva och sina medsystrar som offer för olika omständigheter (biologiskt eller som ett resultat av sociala konstruktioner och normer – kampen sker oavbrutet).
Feminism som den tar sig uttryck i dag strävar inte bara efter att motverka könsroller, utan även biologiska skillnader (läs: min egen term: könsförnekelse). Man vill uppfostra barnen könsneutralt men i praktiken innebär det att uppfostra bort manlighet hos pojkar, och kvinnlighet hos flickor. Resultatet vi ser är svår könsförvirring i den egna identiteten. Förr i tiden var så kallad "könsdysfori" ett relativt sällsynt fenomen (med risk för att mörkertal är svårmätt i sin natur). I dag har detta tillstånd ökat med tusenfalt procent och alla jamsar med i denna förljugna cirkus. I efterdyningarna av den ständigt pågående transdebatten ser vi nu allt mer som tyder på att systemet sakta men säkert håller på att kollapsa av sin egen tyngd. Män och kvinnor slutar attraheras av varandra om manligt och kvinnligt suddas ut. Då förloras spänningen som likt batterier utgörs av nödvändiga motpoler – Yin och yang. Betänk något så absurt som att man kallar män i kvinnofängelser för "hon" trots att mannen i fråga förgriper sig på sina kvinnliga medfångar och inte drar sig för att blotta sitt (mans)kön publikt.
Nej, kvinnors uteblivna rösträtt var inget långtgående projekt som en del i en "patriarkalisk struktur". Faktum är att även vanliga, andra klassens män, hade begränsad eller ingen rösträtt all tid dessförinnan, med undantaget för 3–4 år beroende på hur man räknar sedan dess att regelverket började inbegripa allt fler grupper.
Det saknas belägg för många av de påståenden som florerar gällande kvinnors uteblivna rättigheter. Ofta förväxlas nordiska förhållanden med islamistiska regimer eller andra extremfalanger som har lite eller ingenting gemensamt med västerländskt konservatism av i dag.
Förr om åren skrev kvinnor ibland under pseudonym för att undgå repressalier. Det finns emellertid lagar redan på 1700- och 1800-talet som reglerade vad som tilläts gå i tryck eller ej. Dagens åsiktscensur, cancellering av oliktänkande och trånga korridorer till ekokammare är inte heller mycket att hurra för, om sanningen ska fram.
Både män och kvinnor har historiskt drabbats eller dragit fördel av kvotering på ett eller annat sätt. Om kvinnor hade svårare att etablera sig som författare, konstnärer eller inom annan kultursektor betyder det inte nödvändigtvis att de var juridiskt förbjudna att ägna sig åt dessa saker. Dessutom vill jag fräckt hävda att män historiskt har haft stora konkurrensfördelar sett till högre grad av kompetens inom olika områden kopplat till exempelvis logiska resonemang. Det är en obekväm sanning som måste fram när dessa ämnen diskuteras i breda termer.
Dagens feministkvinnor frånsäger sig allt vad äktenskapsliknande förhållanden och fortplantning heter. De lever promiskuöst under förevändning att kvinnor minsann också kan, stoltserar med sina många aborter, bagatelliserar giftermål och ratar män för minsta lilla (se debatten om så kallade "icks"). Detta går naturligtvis stick i stäv med människan som en biologisk varelse och dess universella behov och längtan efter tvåsamhet. I stället används "tvåsamhetsnorm" som ett politiskt slagträ i den senmoderna jämställdhetsdebatten. Man uppmuntras till att avsäga sig hetero- och tvåsamhetsnormen som sådan, till förmån för att gå på Swingerklubb, ansluta sig till Only fans och leva allmänt dekadent.
Kvinnorätten som den har kommit att utvecklas under främst 2000-talet är något helt annat än den initiala kvinnokampen. Jag syftar nu särskilt på misslyckade integrationsprojekt där vänsterlutade kvinnor tenderar att vara särskilt drivande, uttalanden om att vilja krossa hetero- och kärnfamiljsnormen och andra värderingar som har gjort vår civilisation avsevärt sämre.
Inom dagens feminism förekommer det uttalanden som gör gällande att plattformen OnlyFans är ett sätt för kvinnor att själva tjäna pengar, kontrollera och äga sin sexualitet med hjälp av erotiskt innehåll. Detta medan OF-motståndaren ser denna företeelse som ett uttryck för exploatering av kvinnokroppen, kapitalisering, obektivifiering och annat som knappast är till kvinnors fördel.
Dagens feminism har gett upphov till splittrade familjeband då män och kvinnor inte längre är beroende av varandra som förr, därför att beroende betraktas som något fult så länge det inte innefattar en arbetsgivare. Beroende uppfattas överlag som något fult även när det är ömsesidigt och ligger som grund för mer varaktiga relationer med en tydlig uppdelning över de naturligt inbyggda roller som mannen respektive kvinnan innehar (med reservation för individuella preferenser, förstås). Ingen är nödvändigtvis över- eller underordnad den andra, utan man finns till i syfte att komplettera varandra. Även i samkönade relationer ser du vanligen maskulina respektive feminina identitetsuttryck då polaritet utgör grunden för praktiskt taget allt.
Samtidsmänniskan vänder febrilt på alla stenar för att söka lyckan någon annanstans. Tinderkulturen med sina lösaktiga förbindelser skapar snabb tillfredsställelse och lättillgängliga dopaninkickar. Kombinera gärna med valfria dopaminhöjande läkemedel, alkohol och annan sorts flyktmedel, så är vi i hamn.
Var kvinnan verkligen olyckligare förr? Hur mäter vi ett sådant tillstånd? Att hon i perioder var mer knuten till hemmet – beroende av mannens inkomst, ansvarig för hushållet och med större befogenheter kopplat till barnens omsorg – är det ett faktiskt mått på olycka? Vilka rättigheter hade kvinnor rent juridiskt kontra vad tilläts hon inte göra enkom för att hon var kvinna? Hur värderar vi dåtidens kvinnotillvaro utifrån moderna måttstockar om just vår tids ideal?
Kvinnor har alltid arbetat i endera form. Förändringen har i stället bestått av hur och var arbetets utfördes, hur arbetet organiserades, hur det avlönades och hur familjens försörjning fördelades.
I början av 1900-talet hade både män och kvinnor det tufft och knapert om man utgår från en mindre välbärgad snittbefolkning, också i en nordisk kontext (och annorstädes). Detta om man ser till sådant som hälsa och välbefinnande samt ekonomisk och materiell standard. Barnadödligheten ska vi inte ens tala om. Mycket av förbättringarna beror emellertid på medicinska framsteg, bättre hygien och bostäder och ekonomisk utveckling, snarare än feministiska reformer även om sådana naturligtvis också förekom och har gjort skillnad.
Attityden kring hemmafruidelat kontra hemmafrun som en samhällelig belastning; rentav parasit, är just en attitydfråga. Hem och barn värderas betydligt lägre i dag, varför typiska kvinnoområden som just hem och barn inte längre premieras. Dessutom betraktas sjukvård (undantag högre befattningar), barn- och äldreomsorg som låglöneyrken trots att – eller på grund av – att kvinnor oftare söker sig dit. Utförs detta i hemmet som en del av en frivilligt vald levnadsform, blir reaktionerna vanligen ännu fler.
Jag är fullständigt övertygad om att feministisk doktrin – i alla fall som den har kommit att utvecklas på senare år – är dömd att misslyckas. Detta för att det är dödsdömt att bedriva en kamp som du aldrig kan vinna, eftersom en rättfärdig kamp måste ha en början och ett slut.
Jag hoppas innerligt att vi inom kort har nått ett vägskäl och att nya mer sunda och humana ideal växer fram som förenar män och kvinnor snarare än att separera dem åt.
Under uppbyggnad både språk- och innehållsmässigt.