Trots att jag kan titulera mig språkvetare med flera svenskspråkiga studier bakom mig är jag skrämmande dålig på att ta mig an saker i bokform. Jag läser dagligen stora textharranger men mycket sällan i analogt format. Det här området får i stället ägnas åt de många böcker jag läste som liten. Undantag görs mot slutet där jag kommer att recensera en självbiografi – en av få som jag har fastnat för i vuxen ålder.
Dessa barnböcker har etsat sig fast i minnet, utan inbördes ordning ... men med fetstilsmarkering på de tio som har lämnat allra störst avtryck.
- Astrid Lindgrens böcker
- Alfonsböckerna
- Pricken
- Emma-, Totte- och Malinböckerna
- Max-böckerna
- Nussekudden
- Boken om Bella och Gustav
- Ägget
- Nu ska här bli andra bullar
- Kriktor
- Historien om någon
- Farväl, Rune
- Sunkan flyger
- Pingvinen som alltid frös
- Nicke Nyfiken
- Mamman och den vilda bebin
- Älskade lilla gris
- Nisse hos frisören
- Sagan om det röda äpplet
- Mimmi och kexfabriken
- Kattmössan
- Häxorna
- Kalle och chokladfabriken
- Hitta den, sa Pulvret
- Hus är gott, sa Oskar
- Pannkakstårtan
- Niklas röda dag
- Flickan som inte ville gå till dagis
- Sagan om Karlknut
- Den olydiga ballongen
- [En engelsk barnbok som handlar om en – om jag minns det rätt – flodhäst. Har för mig att den även utspelar sig i en simhall. Hmm, har glömt titeln, kanske återkommer].
- Bubblare: Tvillingböckerna (särskilt skräckutgåvan), Fem-böckerna, Bert- och Suneböckerna, Narnia m.fl. barn- och ungdomsromaner.
Först ut: en bildbomb på Ilon Wiklands förtrollande målningar
Alfonsböckerna
Pricken
Så hjärtskärande när "Pricken" beslutar sig för att skriva ett avskedsbrev ...
Emma-, Totte- och Malinböckerna
Jag tänker fortfarande på den här bilden varje gång jag ser gul smet.
I bokserien om Totte, Emma och Malin har jag en stark relation till samtliga illustrationer – i synnerhet när Totte bakar, Emma går till doktorn eller när kompisarna leker tillsammans på dagis.
Max-böckerna
Jag lärde mig att läsa vid 2 års ålder, och det är tack vare denna bokserie – främst "Max bil".
Nussekudden
Om en vuxen man som vägrar släppa taget om barndomens snuttefilt – här i form av en kudde – och så småningom faller in i ett blandmissbruk efter att hustrun begär skilsmässa. Men mitt i sorgen finner han snart likasinnade fanatiker på ortens hemliga nussekuddeklubb ...
Boken om Bella och Gustav
Blekingegatan 27 på Söder i Stockholm ...
Ägget
Nu ska här bli andra bullar
70-talet ringde och ...
Ännu en bok med detaljrika illustrationer som speglar en svunnen tid.
Kriktor
Helt ljuvliga illustrationer som mitt forna jag kunde försvinna länge i. Kriktor är en fransk barnbok med gamla anor; originalutgåvan kom redan på 50-talet.
Historien om någon
Ännu en bok med otroliga bildillustrationer.
Farväl, Rune
Om den bottenlösa sorg det innebär att mista ett barn. En bok som berörde mig på djupet långt innan jag själv blev förälder.
Sunkan flyger
Sunkan drömmer om att en dag kunna flyga. Morgonen därpå börjar det så sakteliga växa ut vingar på ryggen ...
Pingvinen som alltid frös
En bok om att vara annorlunda – ett återkommande tema i barnboksvärlden.
Nicke Nyfiken
Mamman och den vilda bebin
Älskade lilla gris
Boken handlar om en gris som blir räddad från slakt. Inte ett öga torrt.
Lilla Nollan och dom andra
Nisse hos frisören
Sagan om det röda äpplet
Mimmi och kexfabriken
Kattmössan
Häxorna
Bubblare: Kalle och chokladfabriken
Hitta den, sa Pulvret
... med flera Pulvret-böcker.
Hus är gott, sa Oskar
Ännu en bok om att sticka ut. I dag hade Oskar sannolikt blivit stämplad med valfri bokstavskombination.
Pannkakstårtan
Niklas röda dag
Flickan som inte ville gå till dagis
Sagan om Karlknut
Den olydiga ballongen
Tvillingböckerna
Övrig barndomsnostalgi
Mora Träsk-musik
Hej hej, hemskt mycket hej
Mamma Mu-sånger
Här är alla barnprogram jag såg som liten.
* * *
En broschyr från Livräddningssällskapet (?) som gavs ut i svenska skolor under 1990-talet.
Återkommer med bild om jag lyckas hitta någon.
* * *
Talriket
Min mattebok i lågstadiet.
* * *
Till minnet av Mari
Det här är den enda vuxenbok jag har läst som drabbat mig tillräckligt för att ge mig i kast med en recension. Observera att jag recenserade den i början av 20-årsåldern så man får ha visst överseende med språket.
Detta är inte en roman, utan en sammanställning av de dagböcker och brev som denna unga kvinna lämnade efter sig när hon valde att ta sitt liv vid 20 års ålder. Det är ett verkligt dokument över en ung flickas självmord under början på 80-talet.
Inledningen är ganska lång men jag väljer trots det att citera den rakt av, för varenda ord känns välarbetat och genomtänkt ända in i ryggmärgen.
"Bakgrunden till denna bok är min dotters självmord och de våldsamma känslor detta väckte hos mig. Motiven till att jag vill offentliggöra det Mari och jag skrivit är många.
Efter Maris död hittade vi kopior av hennes korrespondens och dagboksanteckningar, papper som vi aldrig tidigare sett eller läst. Av dessa papper framgår det att Mari lidit av ångest och depressioner i flera års tid, det kan ha rört sig om manodepressiv psykos. Varken vi föräldrar eller någon annan i hennes omgivning har märkt eller anat hur allvarligt det var. Dessa papper handlar inte bara om depressiva tankar utan även om en, visserligen djupsinnig, men även levnadsglad ung flickas funderingar om livet, framtiden, att bli vuxen, kamratskap och kärlek. Allt hon skrivit har gjort det lättare att förstå hennes handlande och hjälpt mig i min sorg. Även kompisar som läst hennes papper tycker sig ha fått en godtagbar förklaring till hennes självmord. Ingen behöver egentligen fråga varför. Men det räcker inte.
För mig finns ett stort överskuggande varför. VARFÖR SÖKTE MARI INTE HJÄLP FÖR SIN DEPRESSION?
Jag har flera svar på denna fråga. Hon trodde inte någon kunde hjälpa henne. Eller hon ville inte erkänna sin psykiska svaghet, hon motsvarade inte sina egna krav på en perfekt människa. Min största skuldkänsla är den jag har för att jag inte tillräckligt djupt kände och förstod alla Maris signaler på att något inte stod rätt till. För nu efteråt förstår jag att det har funnits massor med små signaler. Men för sent. Däremot finns det andra som det ännu inte är för sent att rädda. Nu kommer jag till mitt viktigaste motiv. Att förebygga självmord. Hur? Kanske kan vi åstadkomma detta genom att delge varandra våra tankar och känslor mera, ge akt på varandra. Ge akt på oss själva och söka hjälp i tid. Hjälp hos våra medmänniskor. Hjälp på en psykiatrisk klinik. Det finns alltid hjälp att få. Men den ramlar inte över oss. Vi måste själva söka upp hjälpen. Jag tror på människans underbara primitiva behov av att vilja vara till hjälp för en medmänniska. Jag har själv märkt det under mina senaste svåra månader. Bara genom att prata och visa min svaghet och sorg har jag fått stort stöd från min omgivning.
De tankar Mari skrivit ner tror jag kan vara av allmängiltig betydelse. Många unga kan känna igen sig och på det viset förstå att andra går omkring med liknande funderingar.
Ett annat motiv till att publicera Maris skriverier är att jag vill en förklaring till alla dem som undrar, hur Mari kunde göra något sådant. Som en av mina Ölands-väninnor sa: - Mari var den sista man kunde tro skulle ta livet av sig.
Så har jag ett mycket egoistiskt behov också. En bok som minne av min älskade Mari. Hon var inte bara min dotter, hon var min tvillingsjäl och bästa kompis."
Som läsare får man ta del av Maris dagboksanteckningar, skrivna mellan 15-20 års ålder. Texterna utgör bevis för den avgrund av förtvivlan som Mari tvingas tampas med under sina sista år, men vi ser också tendenser på en ung sökande tjej som stundvis tar för sig av livet.
Mot slutet får man reda på att Mari troligtvis led av en manodepressiv störning, men detta konstateras först efter hennes död.
Boken är skriven och utgiven under tidigt 80-tal, under en tid då varken mobiltelefoner, datorer, internet, communities, forum eller MSN Messenger förefanns. Den här flickan var således ensam med sina tankar, även om hon delvis valde att anförtro några av sina närmaste.
Jag kan välja att citera i stort sett vilken sida som helst. Det är bara att plocka ut ett stycke på måfå. Mari uttrycker sig som om hon aldrig gjort annat än att experimentera med ord och bokstäver. Hon skriver som om hon aldrig gjort annat än att älska. Jag avgudar den här tjejen, och jag vill tro att hon uppfattades som speciell redan då. Detta oberoende av hur hennes liv faktiskt slutade.
"Jag behöll inte drömmarna för mig själv utan drevs av min LÄNGTAN efter att förankra känslorna i verkligheten när det gäller Per-Olof. Jag skrev brevet och skickade det på måndagsmorgonen. Ångrade mig för sent. Blev rädd för mig själv. För styrkan i mina känslor som drev mig att gå till konkret handlande - att ta initiativ. Jag kände så instinktivt att jag kunde anförtro mig åt honom - att han skulle förstå och bli glad.
Efter måndagen krympte min värld katastrofalt och hela min uppmärksamhet koncentrerades till de kontaktvägar jag meddelat honom - telefonen (både i lägenheten o på jobbet) + min brevlåda. Hur kan man bli så jävla enkelriktad och självupptagen? Jag blir skrämd när jag iakttar mig själv. Hela dagarna gick jag med en inre spänning - en behaglig spänning. Jag kände rent fysiska symptom varje gång jag fick honom i tankarna - och det var nästan varje minut. Jag blev uppspelt - blodcirkulationen ökade - liksom pulsen. Tidvis hade jag smärtor i hjärttrakten av ren nervositet - LÄNGTAN, GLÄDJE, RÄDSLA, ORO."
Delar av mammans reaktioner måste ni ta del av genom att själva läsa boken. Dessa går inte att styckvis plocka ut. Mot slutet, när hennes berättelse tar över, ja då gråter jag hejdlöst. Jag har aldrig förr blivit så berörd av något jag läst. Boken är en stark och naken berättelse, direkt tagen från verkligheten. Jag kan bara ana moderns frustration. Efter att ha sträckläst pärm till pärm, med tårarna rinnandes för kinderna, känns allt annat plötsligt väldigt irrelevant.
Jag undrar så hur det gått för Mariann, Maris mamma. Lever hon idag? Hur har sorgen utvecklat sig genom alla dessa år? Jag är i stort behov av en fortsättning!
* * *
Edit: efter lite detektivarbete många år senare fann jag två dödsannonser som vittnade om att Maris föräldrar gick bort redan i 60-årsåldern. Någon dödsorsak framgår inte.
* * *
Bubblare: Flickan med pärlörhänge
* * *
Tidningar
Här är några tidningsomslag som väcker minnen till liv; varav de tre översta – Bamse, KP och Mumin – prenumererade jag på. Tack vare min syster – född i mitten av 70-talet – kom jag även över Bamse- och KP-tidningar utgivna mellan åren 1975–1985.
Bamse
[Bamse bygger trädkoja] <-- hitta bilder på
Kamratposten och Cecilia Torudds illustrationer
Hela min barn- och ungdomstid präglades av KP-läsning.
Mumin
Frida/OKEJ/Veckorevyn/Poster
Jag plöjde nog igenom samtliga nummer av de tjejtidningar som fanns under 90-talet. Mitt flickrum tapetserades med planscher på Spice girls, Backstreet boys, Hanson, Aqua och Leonardo Di Caprio.
Zac Hanson – den yngste brodern i denna trio – var min stora kärlek. I dag skvallrar en Googlesökning mig om att han tydligen är fembarnspappa.
Story – en del av Frida
Story – utelämnande berättelser från verkligheten; triangeldraman och otrohetsaffärer, plötsliga dödsfall m.m. Stundtals väldigt tunga livsöden som berörde en på djupet.
Hemmets journal/Allers etc
Dessa veckotidningar läste man hemma hos mormor.