Jag har nu i fyrtio års tid kunnat blicka tillbaka på mitt liv och konstatera att det innehåller många intressanta turer, för att uttrycka det milt. Detta gäller både till det yttre genom de många utseendemässiga förändringarna i mina unga år, ett ombytligt leverne med alla flyttar i vuxen ålder, oräkneligt antal sadla om-projekt och desto fler karmiska läxor, men också genom den inre resa som jag påbörjade en bit in på mina tjugo.
"Gamla själar tvingas genomgå svårare prövningar", säger det gamla talesättet. I vår del av världen är vi dock obekväma med sådan terminologi. Vi föredrar i stället den västerländsk-medicinska förklaringen i form av diagnoser och vedertagna förklaringsmodeller när man introducerar sig själv och sin omgivning. Personligen har jag genomskådat det där narrativet för längesedan, och jag förstår nu att dessa fält säger ytterst lite om en människas verkliga komplexitet. Det innevarande jordelivet är sannolikt bara en liten del av något mycket större.
Min nuvarande situation
Personligen befinner jag mig för tillfället i en brant uppförsbacke med xxx antal sökta tjänster inom mitt specifika utbildningsområde – en process som har pågått i drygt två års tid. Jag har till dagens dato tappat farten och upplever ett sällan skådat motstånd på just jobbfronten, vilket dock inte oroar mig på en existentiell nivå. Jag befinner mig nämligen på en ganska bra inombordslig plats och förlitar mig på att universum har en plan även den här gången. Varken nu eller tidigare i historien definierar jag mig som en prestationsdriven karriärmänniska. Vad jag åstadkommer i min yrkesroll utgör så att säga inte värdet av min egentliga person. Och bortser man bara från sitt anseende; hur man uppfattas utifrån, att tona ner omgivningens förväntningar, och den egna viljan att åstadkomma saker men inte vara där ännu, så löser sig allt i slutändan, försöker jag resonera. Det som är menat att ske ... och så vidare.
Ovan nämnda tankesätt går även att applicera på andra livsområden, som mina söners tillkomst efter långvarig barnlöshet, Italienresan 2018 som gjorde mig till mamma, eller det faktum att jag mötte min sambo redan för tjugo år sedan. Detta är exempel på saker som har "kommit till mig" vid rätt tidpunkt och då utgjort det mest självklara i världen. Det som inte är menat att ske just nu tenderar samtidigt att gå hur trögt som helst och har konsekvent gjort så länge jag kan minnas.
Tidigare i livet genomled jag ofrivillig barnlöshet, något som pågick i ett helt decennium med upprepade missfall och smärtsamma utredningar för att ta reda på den bakomliggande orsaken, vilken aldrig framgick. Därför är det av stor betydelse att jag i dag, äntligen, får titulera mig mamma med allt vad det innebär. Jag kan inte nog betona hur mycket familjelivet betyder för mig och jag försöker värdesätta den här tiden som jag vet har en förmåga att gå undan. Rätt som det är blir de små stora och redo att lämna boet för gott.
Jag brottas dagligen med att förhålla mig till ovisshet – att försöka navigera mellan att måla fan på väggen och att ta ut segern i förskott när det gäller besked av olika slag. I detta nu inväntar jag ett beslut som kan komma att skaka om hela tillvaron, men som jag försöker samla mig i så gott jag förmår. Parallellt dras jag med närmast bedövande trötthet i kombination med svåra hudbesvär som har varat (pun intended) till och från i hela mitt vuxna liv. I övrigt känns det som att jag har fått rätsida på saker och ting som tidigare utgjorde stora störningsmoment. Detta eftersom varje process visat sig ha en tydlig början och därmed också ett slut.
Det västerländska samhällskontraktet
Nyligen snubblade jag över ett Facebook-konto tillhörande en ung kvinna som befattar sig med liknande (andliga) begreppsvärden som jag, och därmed är att betrakta som vaken och upplyst utöver det vanliga. Härnäst tänkte jag sammanfatta några av hennes inlägg utifrån vad jag själv sympatiserar med och kan relatera till i dessa frågor.
I en av texterna redogör hon för det faktum att vi redan som nyfödda – när vi tilldelas de fyra sista siffrorna i personnumret – underkastar oss en form av samhällelig förslavning. Sjukhuset beskriver hon som korrupt i betydelsen "sjukt hus", och personnumrets främsta syfte menar hon är att staten ska profitera på oss genom skatteintäkter, böter och diverse avgifter. Vi reduceras från dag 1 till personer, och inte levande människor.
Vidare refererar hon till dagis som den institution dit vi överlämnas redan i tidig ålder, något som påverkar den naturliga anknytningen till våra mödrar. Som förälder påtvingas man dessutom BVC stup i kvarten så att våra barn ska formas enligt vissa förutbestämda mallar. Detta marknadsförs som frivilligt men i praktiken får man motta repressalier ifall man får för sig att utebli från besöken i fråga; med den egna motiveringen att vägning och mätning lika gärna kan ske hemmavid. Vaccinvägran leder till hot om – eller genomförande av – orosanmälningar till socialtjänst eller annan angiverimyndighet, och dessa kan som bekant lägga beslag på våra barn ifall vi inte rättar oss i ledet. Hur det här tillåts fortgå i vår del av den civiliserade (?) världen är ett kapitel för sig.
Vi lever i en tid som domineras av allehanda bokstavskombinationer, allergier, autoimmuna sjukdomar och sedermera cancer, som vården gör pengar på fastän de själva har bidragit till att besvären alls uppstår ... Så väntar skolplikt – d.v.s. obligatorisk skolgång där den intellektuella kunskapen mäts via provresultat och en indoktrinering begränsad till den officiella världsbilden. Det täcker in de – för tiden – vetenskapligt fastställda teorierna som endast svarar för en bråkdel av allt vi vet och känner till.
Suputår i ungdomen och en bit in på vuxen ålder är inte ovanligt, liksom eventuellt datorspelsberoende eller spelande överlag (i väntan på drömvinsten), följt av *studieskulder, bolån, ekorrhjul och beskattningar – i ungefär den kronologiska ordningen. Vi stoltserar med mätbara meriter på sociala medier i hopp om bekräftelse, liksom ondgör oss över valfri världsledare,
Gardells senaste utspel om frånvaron av kukar i filmiskt bögsex, om rätt låt vann i Melodifestivalen eller antalet svenska medaljer i valfri OS-gren.
När så den samtida människan har uppnått sin åtråvärda yrkestitel, ett regelbundet inkomstflöde eller en liknande tillvaro, uppstår den berömda tomheten där vi resten av våra jordeliv hemfaller åt onödig konsumtion, lössläppt sex, tillfälliga förälskelser, alkohol och droger, psykofarmaka, ytliga förändringar och långväga resor. Detta i hopp om att endorfiner, dopamin- och adrenalinkickar ska infinna sig, vilka dock snabbt är övergående. Många ägnar sig i stället åt extremsporter eller annan spänningssökande verksamhet – allt för att slippa känna efter, lyssna inåt och bli sann med sitt innersta väsen.
Vi räknar dagarna till helger, lov och semestrar samt att gå runt ekonomiskt och täppa till alla hål som har uppstått när vi hela tiden jagar lyckan utanför oss själva. Utmattningsdepression och somatisk sjukdom är ett direkt resultat av denna livsstil. Utfärdade sjukintyg från läkarkåren men avslag från Försäkringskassan, påtvingade arbetslöshetsinsatser och färdighetskurser i massor. Vi vet nu att dessa aktiviteter bara är spel för galleriet snarare än att generera en meningsfull sysselsättning där varje individ faktiskt kommer till sin fulla rätt.
*För egen del önskar jag inte de akademiska åren ogjorda – skulden till trots. Jag vill nästan påstå att det är den mest lärorika tiden i mitt liv rent kunskapsmässigt; det har varit ett avgörande bidrag till utvecklingen av mitt eget skrivande. Jag har svårt att förlika mig med tanken på att gymnasiet skulle vara min högsta utbildningsnivå. Detta eftersom mitt dåvarande jag är så fundamentalt olik min nuvarande person. Men det går naturligtvis även att bilda sig på egen hand – som självlärd – bortom ett etablerat lärosäte, i hopp om att utveckla sin analytiska och språkliga förmåga och annat mervärde som högre studier vanligen bidrar med.
En flyktig samtid
Skribenten hänvisar till en pågående avbefolkningsagenda och sanningshalten i den biten låter jag vara osagd, men vi är definitivt överens om alla de flyktvägar som den nutida människan exponeras för. Detta genom att identifiera sig med diverse bokstavskombinationer, knapra piller, hormonella preventivmedel och viktminskningspreparat, ingå i massvaccinationer, matas med tillsatser som Bovaer, att omge sig med hormonstörande ämnen/kemikalier/mikroplaster/tungmetaller, haka på detta med botox och fillers, hänge sig åt feminism, HBTQIA+, könsförvirring och klimatångest. Detta är ingen långsökt konspiration, utan går som ett röd tråd i precis allt. Har du väl lyckats identifiera en förljugen sak tenderar de att sprida sig som ringar på vattnet. Trots det benämns gärna skeptiker som kvacksalvare och spridare av humbug när det i själva verket är fåren som förefaller vara de verkliga foliehattarna.
En av våra viktigaste insikter är följande: vi kan aldrig finna varaktig tillfredsställelse i den yttre världen; i materiell rikedom, tjusiga yrkestitlar, tillfälliga förbindelser, berömmelse och annan typ av bekräftelse genom antalet ”likes” och kommentarer. Så länge människan febrilt vänder på fel stenar i hopp om att uppnå inre frid kommer hon att förbli otillfredsställd. Den sanna ”själsliga lyckan” finner vi endast inom oss själva.
Ett förutbestämt öde
Allt som är menat att ske, kommer också att hända. Ingenting uppstår i ett vakuum eller av en ren slump. Således existerar ingen verklig otur eller orättvisa i den vanliga bemärkelsen. Våra levnadsförlopp är självvalda för den personliga utvecklingens skull, inte minst sjukdom och lidande. Det är någonting som vi delar med alla människor på jorden. Ingenting är meningslöst, utan varje inkarnation finns till av en anledning; en specifik orsak, ett särskilt uppdrag eller prövningar som vi behöver ta oss igenom för att utvecklas på ett själsligt och andligt plan. Det är alltså ingen vits att jämföra sig med sin omgivning för att framstå som bättre eller sämre, ty vi har alla vår egen unika historia. Ödet är redan förutbestämt, till och med på vilket sätt vi en dag ska lämna det här jordelivet.
Avslutningsvis synkroniserar man så att säga med sin egen livsplan, och i det gör vi alla klokt i att även fortsättningsvis förlita oss på den egna processen.
