Under morgonen trillade jag över ett inlägg på LinkedIn där skribenten argumenterar för att förskrivningen av adhd-läkemedel i dagens storskaliga mått är helt i sin ordning. Hon menar på fullt allvar att ”fler diagnoser inte innebär överdiagnostisering” och att centralstimulantia kan få dysfunktionella individer att plötsligt fungera normalt igen.
För mig är det helt obegripligt att någon kan försvara all denna medikalisering, men jag upprepar: ”läkemedelsindustrin tjänar inga pengar på friska människor”. Klart som korvspad att några ångestdämpande piller eller lite alkohol dämpar för stunden men det kommer inte tillrätta med de bakomliggande orsakerna, och på sikt har man löst absolut ingenting.
I dag är 1 av 10 skolbarn – eller uppemot 15 % av befolkningen – diagnostiserade med adhd eller autism. Författaren menar att den ökade diagnostiseringen av adhd – och sedermera förskrivningen av läkemedel mot densamma – beror på ”ökad kunskap” och ”bättre diagnostik”. Då undrar jag naturligtvis vad det är för diagnostik som finner dessa höga siffror rimliga i förhållanden till den internationella prevalensen – d.v.s. den förväntade prognosen – av befolkningen i stort …? Vad är det för diagnostik som anser att skattningsformulär, beteendemässiga observationer och intervjuer är tillräckliga vetenskapliga bedömningsinstrument för att avgöra att någon har en medfödd och livslång neuropsykiatrisk funktionsnedsättning …?
Hon fortsätter: ”Många vuxna – särskilt kvinnor – har levt större delen av livet med en obehandlad funktionsnedsättning som fått stora konsekvenser. Att dessa personer nu får rätt hjälp är ett framsteg, inte ett misslyckande.” Hur sjutton kan ”rätt hjälp” innefatta att skapa ett livslångt beroende av narkotikaklassade läkemedel i stället för att adressera orsakerna till de besvärande symptomen …?
Det här resonemanget är så befängt att hälften vore nog och det tenderar att återkomma likt ett självspelande piano. "Npf" är nämligen ingen patologisk sjukdom. Det är smärtsamt uppenbart att vi arbetar i fel ände.
Klimatministern gravid
I dag kan man läsa följande i tidningarna: ”Klimatministern gravid”.
Men vänta nu … Ansågs inte klimatförändringarna alldeles nyss skäl nog att helt avstå barn med motiveringen att våra små avkommor sliter på klimatet …? Detta råkar även sammanfalla med att allas vår Greta numera är ute och flyger.
(Ett inlägg som ska tas med en stor näve salt så att ingen riskerar att bli kränkt. Med all respekt för komplexiteten i Israel- och Palestinafrågan som är allt annat än rolig).
Det är ändå skönt att världen så sakteliga börjar komma till sans. Kan vi äntligen vänta oss ett paradigmskifte i dessa frågor?
Men vänta nu … Ansågs inte klimatförändringarna alldeles nyss skäl nog att helt avstå barn med motiveringen att våra små avkommor sliter på klimatet …? Detta råkar även sammanfalla med att allas vår Greta numera är ute och flyger.
(Ett inlägg som ska tas med en stor näve salt så att ingen riskerar att bli kränkt. Med all respekt för komplexiteten i Israel- och Palestinafrågan som är allt annat än rolig).
Det är ändå skönt att världen så sakteliga börjar komma till sans. Kan vi äntligen vänta oss ett paradigmskifte i dessa frågor?
Hur skolan kan arbeta med barns beteendesvårigheter utan inblandning av diagnoser och mediciner
Jag återkommer ofta till att dagens "npf"-diagnostisering av unga människor – i dagsläget fler än 1 av 10 skolbarn – måste vara vår tids "Kejsarens nya kläder"-fenomen. Autism och adhd går inte att styrka medelst blod- eller vävnadsprover, röntgeninstrument, hjärnscanning eller dylika mätmetoder. Trots det går en tiondel av vår befolkning omkring och identifierar sig med en diagnos som inte ens existerar. En tiondel av befolkningen – låt det sjunka in. Ett helt samhälle vilar på föreställningen att dessa symptom skulle vara medfödda och obotliga, och medicinering av narkotikaklassade läkemedel anses många gånger som den enda godtagbara lösningen.
Under hösten har jag fått ta del av de pedagogiska strategier som tillämpas på en kommunal grundskola någonstans i vårt avlånga land, och som riktar sig till en pojke som i unga år visade prov på omfattande beteendeproblem av det svårare slaget. Låt oss kalla pojken för Pelle – en historia från verkligheten som har starka beröringspunkter med det omtalade "Fallet Adam" genom att de båda har varit föremål för en forensisk häxjakt utan dess like.
Initialt betraktades Pelle som – citat – "förskolans mest komplexa fall genom tiderna". Han var intellektuellt och kognitivt fungerande men i skolmiljö hamnade han ständigt i konflikter med såväl vuxna som jämnåriga. Orosanmälningarna fullkomligt haglade in och det gick så långt att myndigheterna till sist hotade med att tvångsomhänderta den – då – 5-årige pojken och placera honom på ett HVB-hem (som ju snarare är avsett för ungdomar på glid). Detta trots att den berörda familjen levde under ordnade förhållanden med föräldrar som varken drack, missbrukade eller våldförde sig på sina barn. Föräldrarna motsade sig endast att problemen måste bottna i ett neuropsykiatriskt funktionshinder som krävde livslång medicinering. Tvärtom ansåg de att Pelle hade blivit felaktigt bemött och agerat utifrån det, och att svårigheterna sannolikt skulle växa bort med tiden. Skolans ledning var dock inte intresserad av att adressera några orsaker. Man ville hellre friskriva sig ansvar och reducera Pelle till en simpel bråkstake inom autismspektrat. Här framträdde bilden av en närmast sektliknande tillvaro i den omgivande skolmiljön.
Med tiden tvingades familjen genomgå en psykiatrisk bedömning av pojken, men den visade inga tecken på underliggande "npf"-problematik. Man spekulerade i stället i om besvären kunde härledas till brister i förskolans verksamhet, de utbredda missförhållanden som rådde på ledningsnivå och den maskopi/ömsesidiga beroendeställning som vid tidpunkten verkade mellan förskola och socialtjänst.
Så småningom var tiden inne för Pelle att börja skolan. Föräldrarna kände sig oroliga över utvecklingen framåt och Pelle våndades märkbart inför den stora dagen. Skulle han ens fixa en vanlig skolgång? Men så hände något. Väl på plats blev han tidigt sedd för den unika individ han var – med just sina styrkor och svagheter. Skolpersonalen såg med nyfikenhet på sin nya elev. I den löpande dokumentationen framgick under de kommande veckorna vad som hade fungerat bra respektive vad man behövde arbeta mer med – med fokus på de framsteg som Pelle hade gjort. Detta som kontrast till förskolan som hade staplat långa redogörelser på varandra vilka enbart refererade till allt elände som pojken hade ställt till med, samt dagliga reprimander om allt från stort till smått. Detta hade resulterat i att Pelle länge var på helspänn i rädsla för att göra fel.
Den nya skolan arbetade i stället med olika strategier där strategiarbetet kunde betraktas som ett paraplybegrepp i sammanhanget, varav en underkategori tog sig uttryck i ett renodlat belöningssystem. Man provade sig fram med olika metoder och utvärderade sedan dessa för att se om det var aktuellt att fortsätta på samma spår eller om man behövde ompröva sina idéer. De använde sig av incitament vs indragna förmåner genom att ställa krav på deltagande i olika moment för att Pelle skulle få ta del av sin belöning. En timerfunktion fanns till hands som reglerade tiden så att det blev greppbart hur länge han tilläts göra det roliga, alternativt behövde härda ut med något som upplevdes tråkigt. Även kartläggningar i olika kärnämnen förekom för att undersöka på vilken nivå eleverna befann sig så att ingen riskerade att känna sig över- eller understimulerad och därmed ställa till med bus.
Man tilldelade Pelle betydande roller eftersom han alltid hade varit lite av klassens clown som trivdes i händelsernas centrum – en personlighet som nu äntligen fick komma till sin rätt. Eleverna övades på att turas om så att alla barn gavs möjlighet att bestämma i lekar och rollspel. Betoning låg på rörelse och lek i stället för långa teoretiskt tunga arbetspass. Många pauser och kreativa moment. Motivering ”6-åringar gillar inte att sitta stilla”. Mycket tid för reflektion. Man uppmärksammade att Pelle hade ett rörelsebehov utöver det vanliga och lät honom vid behov springa av sig på skolgården. Efter det kunde han utan problem sitta djupt försjunken och koncentrera sig på skoluppgifter så länge situationen krävde.
Återkopplingen från skolan vittnade om en pojke som på kort tid hade uppvisat väsentliga framsteg i både känsloreglering och deltagande i undervisning och övriga aktiviteter som ingick inom ramen för skolans läroplan. Den tidigare Pelle som sällan eller aldrig uttryckte sina känslor i annat än utåtagerande beteende, började nu självmant verbalisera hur han mådde, redogöra för sin dag och uppvisa stor mentaliseringsförmåga – d.v.s. förståelse för sina egna och andras känslor. Sammantaget en riktig solskenshistoria.
Alltsammans visar med tydlighet hur en holistisk blick samt rätt sorts pedagogik och bemötande kan göra underverk för ett barns beteendesvårigheter; att tålmodigt arbeta med dennes anknytning.
Jag visualiserar mig en framtid där fler skolor runt om i landet tillämpar dessa metoder i stället för att ta den enkla vägen och påtvinga barnen "npf"-utredningar med tillhörande medicinering av narkotikaklassade läkemedel.
Under hösten har jag fått ta del av de pedagogiska strategier som tillämpas på en kommunal grundskola någonstans i vårt avlånga land, och som riktar sig till en pojke som i unga år visade prov på omfattande beteendeproblem av det svårare slaget. Låt oss kalla pojken för Pelle – en historia från verkligheten som har starka beröringspunkter med det omtalade "Fallet Adam" genom att de båda har varit föremål för en forensisk häxjakt utan dess like.
Initialt betraktades Pelle som – citat – "förskolans mest komplexa fall genom tiderna". Han var intellektuellt och kognitivt fungerande men i skolmiljö hamnade han ständigt i konflikter med såväl vuxna som jämnåriga. Orosanmälningarna fullkomligt haglade in och det gick så långt att myndigheterna till sist hotade med att tvångsomhänderta den – då – 5-årige pojken och placera honom på ett HVB-hem (som ju snarare är avsett för ungdomar på glid). Detta trots att den berörda familjen levde under ordnade förhållanden med föräldrar som varken drack, missbrukade eller våldförde sig på sina barn. Föräldrarna motsade sig endast att problemen måste bottna i ett neuropsykiatriskt funktionshinder som krävde livslång medicinering. Tvärtom ansåg de att Pelle hade blivit felaktigt bemött och agerat utifrån det, och att svårigheterna sannolikt skulle växa bort med tiden. Skolans ledning var dock inte intresserad av att adressera några orsaker. Man ville hellre friskriva sig ansvar och reducera Pelle till en simpel bråkstake inom autismspektrat. Här framträdde bilden av en närmast sektliknande tillvaro i den omgivande skolmiljön.
Med tiden tvingades familjen genomgå en psykiatrisk bedömning av pojken, men den visade inga tecken på underliggande "npf"-problematik. Man spekulerade i stället i om besvären kunde härledas till brister i förskolans verksamhet, de utbredda missförhållanden som rådde på ledningsnivå och den maskopi/ömsesidiga beroendeställning som vid tidpunkten verkade mellan förskola och socialtjänst.
Så småningom var tiden inne för Pelle att börja skolan. Föräldrarna kände sig oroliga över utvecklingen framåt och Pelle våndades märkbart inför den stora dagen. Skulle han ens fixa en vanlig skolgång? Men så hände något. Väl på plats blev han tidigt sedd för den unika individ han var – med just sina styrkor och svagheter. Skolpersonalen såg med nyfikenhet på sin nya elev. I den löpande dokumentationen framgick under de kommande veckorna vad som hade fungerat bra respektive vad man behövde arbeta mer med – med fokus på de framsteg som Pelle hade gjort. Detta som kontrast till förskolan som hade staplat långa redogörelser på varandra vilka enbart refererade till allt elände som pojken hade ställt till med, samt dagliga reprimander om allt från stort till smått. Detta hade resulterat i att Pelle länge var på helspänn i rädsla för att göra fel.
Den nya skolan arbetade i stället med olika strategier där strategiarbetet kunde betraktas som ett paraplybegrepp i sammanhanget, varav en underkategori tog sig uttryck i ett renodlat belöningssystem. Man provade sig fram med olika metoder och utvärderade sedan dessa för att se om det var aktuellt att fortsätta på samma spår eller om man behövde ompröva sina idéer. De använde sig av incitament vs indragna förmåner genom att ställa krav på deltagande i olika moment för att Pelle skulle få ta del av sin belöning. En timerfunktion fanns till hands som reglerade tiden så att det blev greppbart hur länge han tilläts göra det roliga, alternativt behövde härda ut med något som upplevdes tråkigt. Även kartläggningar i olika kärnämnen förekom för att undersöka på vilken nivå eleverna befann sig så att ingen riskerade att känna sig över- eller understimulerad och därmed ställa till med bus.
Man tilldelade Pelle betydande roller eftersom han alltid hade varit lite av klassens clown som trivdes i händelsernas centrum – en personlighet som nu äntligen fick komma till sin rätt. Eleverna övades på att turas om så att alla barn gavs möjlighet att bestämma i lekar och rollspel. Betoning låg på rörelse och lek i stället för långa teoretiskt tunga arbetspass. Många pauser och kreativa moment. Motivering ”6-åringar gillar inte att sitta stilla”. Mycket tid för reflektion. Man uppmärksammade att Pelle hade ett rörelsebehov utöver det vanliga och lät honom vid behov springa av sig på skolgården. Efter det kunde han utan problem sitta djupt försjunken och koncentrera sig på skoluppgifter så länge situationen krävde.
Återkopplingen från skolan vittnade om en pojke som på kort tid hade uppvisat väsentliga framsteg i både känsloreglering och deltagande i undervisning och övriga aktiviteter som ingick inom ramen för skolans läroplan. Den tidigare Pelle som sällan eller aldrig uttryckte sina känslor i annat än utåtagerande beteende, började nu självmant verbalisera hur han mådde, redogöra för sin dag och uppvisa stor mentaliseringsförmåga – d.v.s. förståelse för sina egna och andras känslor. Sammantaget en riktig solskenshistoria.
Alltsammans visar med tydlighet hur en holistisk blick samt rätt sorts pedagogik och bemötande kan göra underverk för ett barns beteendesvårigheter; att tålmodigt arbeta med dennes anknytning.
Jag visualiserar mig en framtid där fler skolor runt om i landet tillämpar dessa metoder i stället för att ta den enkla vägen och påtvinga barnen "npf"-utredningar med tillhörande medicinering av narkotikaklassade läkemedel.
Till frågan om "frivillig barnlöshet"
Sajten Bloggbevakning – en av Sveriges största bloggar – postar i dag ett inlägg om frivillig barnlöshet och ifrågasätter varför ett sådant beslut rör upp så mycket känslor. Ibland kan man nästan tro att sidan finansieras av Expo eller åtminstone är Expoanknutet i någon form. Man hyllar konsekvent kvinnor som väljer att avstå barn då blogginnehavaren själv är uttalat barnfri – ett budskap som återkommer i var och varannat inlägg. Ingen annanstans matas man i samma stora utsträckning med vänstertyngda åsiktspaket av den här typen. Detta innefattar sådant som klimat, migration, vaccin (visserligen inte utpräglat politiskt då polariseringen i den här frågan förekommer inom bägge blocken), könsförnekelse, – och just frivillig barnlöshet. Dessa ämnen är ständigt på tapeten i någon form.
Kommentarsfältet fullkomligt översvämmas av kvinnor som hyllar den samtida feminismen trots att vi aldrig tidigare har haft så låga födelsetal som nu. De påstår i samma andetag att jorden skulle vara överbefolkad, de ojar sig över klimatförändringarna och de ifrågasätter människans mest grundläggande drift – fortplantning; allt under den förrädiska parollen om det egna självbestämmandet.
Samtidigt är vår befolkning – av allt att döma – olyckligare än någonsin tidigare i historien. Vi lever alltså i en tillvaro där 1 av 10 svenskar knaprar psykofarmaka och/eller identifierar sig med en psykiatrisk diagnos. Det kan omöjligt vara ett befogat tillstånd i en frisk värld. Och dessa höga siffror beror knappast på att det tidigare skedde en underdiagnostisering som många felaktigt vill göra gällande, utan beror rimligen på att det går inflation i just diagnoser.
Människor förnekar vilket kön de tillhör och avstår allt vad naturliga drifter heter – läs: att leva tillsammans och bilda familj eftersom människan i grunden är ett flockdjur. Ideologiska övertygelser har helt tagit över framför det ursprungliga sättet att leva.
Om feminism hade var så idealiskt som majoriteten av dessa hävdar, hade vi knappast haft så många sjukskrivna kvinnor som i dag – givet det faktum att vi tillhör topp-5 av världens mest jämställda länder.
Om feminism hade varit så idealiskt som majoriteten av dessa hävdar, hade det inte inneburit att den moderna kvinnan upplevde att hon utförde tre jobb parallellt – det hon är yrkesverksam inom, det hon utför i hemmet samt jobbet det innebär att ha barn. Hon är trots allt bosatt i ett av världens mest jämställda länder. Med all förmodan ligger problemet någon helt annanstans.
Det finns inga kvinnor i världen som kan övertyga mig om att de frivilligt avstår barn med hänvisning till klimatförändringar, det oroliga politiska läget, hushållets ekonomi, pågående studier o.s.v. Sådant har förekommit genom hela historien. Nej, den enda förklaring till att man väljer bort reproduktion är faktiskt avsaknaden av en biologisk klocka. I annat fall hade förr eller senare driften tagit över.
Det är hög tid att diskutera varför frivillig barnlöshet i dagens storskaliga mått har uppstått så plötsligt de senaste 5–10 åren.
Kommentarsfältet fullkomligt översvämmas av kvinnor som hyllar den samtida feminismen trots att vi aldrig tidigare har haft så låga födelsetal som nu. De påstår i samma andetag att jorden skulle vara överbefolkad, de ojar sig över klimatförändringarna och de ifrågasätter människans mest grundläggande drift – fortplantning; allt under den förrädiska parollen om det egna självbestämmandet.
Samtidigt är vår befolkning – av allt att döma – olyckligare än någonsin tidigare i historien. Vi lever alltså i en tillvaro där 1 av 10 svenskar knaprar psykofarmaka och/eller identifierar sig med en psykiatrisk diagnos. Det kan omöjligt vara ett befogat tillstånd i en frisk värld. Och dessa höga siffror beror knappast på att det tidigare skedde en underdiagnostisering som många felaktigt vill göra gällande, utan beror rimligen på att det går inflation i just diagnoser.
Människor förnekar vilket kön de tillhör och avstår allt vad naturliga drifter heter – läs: att leva tillsammans och bilda familj eftersom människan i grunden är ett flockdjur. Ideologiska övertygelser har helt tagit över framför det ursprungliga sättet att leva.
Om feminism hade var så idealiskt som majoriteten av dessa hävdar, hade vi knappast haft så många sjukskrivna kvinnor som i dag – givet det faktum att vi tillhör topp-5 av världens mest jämställda länder.
Om feminism hade varit så idealiskt som majoriteten av dessa hävdar, hade det inte inneburit att den moderna kvinnan upplevde att hon utförde tre jobb parallellt – det hon är yrkesverksam inom, det hon utför i hemmet samt jobbet det innebär att ha barn. Hon är trots allt bosatt i ett av världens mest jämställda länder. Med all förmodan ligger problemet någon helt annanstans.
Det finns inga kvinnor i världen som kan övertyga mig om att de frivilligt avstår barn med hänvisning till klimatförändringar, det oroliga politiska läget, hushållets ekonomi, pågående studier o.s.v. Sådant har förekommit genom hela historien. Nej, den enda förklaring till att man väljer bort reproduktion är faktiskt avsaknaden av en biologisk klocka. I annat fall hade förr eller senare driften tagit över.
Det är hög tid att diskutera varför frivillig barnlöshet i dagens storskaliga mått har uppstått så plötsligt de senaste 5–10 åren.
Västvärldens förfall
Ibland när jag ligger och slösurfar med mobilen trillar jag över något som berör mig lite extra. Så var fallet när jag i går botaniserade bland de algoritmer som Facebook föreslår till mig med jämna mellanrum. (På sistone tror man dock att jag vill genomgå en privat adhd-utredning eller argumentera för att äkta makar ska dela lika på föräldraledigheten – därav begreppet "hemmaman", men jag undanber mig vänligt men bestämt [iscensatta] resonemang av den typen).
Tänk om jag hade fått pengar för varje gång en förälder ondgör sig över att dennes son Kevin eller Liam (notera hur fint jag spelar på fördomarna) beklagar sig över att nämnda son inte får tillräckligt med stöd i skolan. Föräldern anser att samhället behöver "mer kunskap om npf", och minsta kritik av inflationen inom densamma besvaras med ilskna mothugg. "Om du inte har barn med npf ska du knipa käft", ungefär. Detta i stället för att studera varför 1 av 10 skolbarn i dag dras med beteendeproblem så allvarliga att de anses behöva livslång medicinering. Detta i stället för att göra en ordentlig kartläggning kring hur man får problemen att upphöra för gott. Detta i stället för att ifrågasätta de befintliga autism- och adhd-utredningarna som helt saknar vetenskaplig evidens för att avgöra huruvida någon har "npf" eller ej. Narrativet om att "npf" skulle vara något medfött och obotligt är för övrigt ett narrativ och ingenting annat. (Läkemedelsbolagen skrattar hela vägen till banken).
Människor anses numera oförmögna till förbättring och ingen törs konfrontera det faktum att dessa åkommor inte ens går att styrka via exempelvis blod- eller vävnadsprover, röntgeninstrument, hjärnscanning eller liknande mätbara metoder. Ur led är tiden .... och mitt i all denna soppa finns det folk som har mage att likställa adhd och autism med diabetes; där det senare går att verifiera med blodprov och de förra enbart bygger på intervjuer, observationer och självskattningsformulär ... Med andra ord saknas helt en objektiv bedömningsmall som tar hänsyn till kontextuella faktorer – d.v.s. omständigheter i patientens liv som har föranlett dessa besvär. Olika läkare kan dessutom komma fram till vitt skilda bedömningar, och vi borde därför betrakta diagnosen som högst tvetydig.
Inom västvärldens förfall anser jag även att den samtida feminismen kvalar in, vilken fortsatt är på stark frammarsch. Aldrig förr har väl abortfrågan varit så polariserad som nu, liksom födelsetalen så låga sedan alltfler människor väljer bort barn. Märk väl att jag talar om den grupp som frivilligt ratar allt vad familjeliv heter i förmån för att exempelvis swipe:a runt och jaga dopamin- och bekräftelsekickar på Tinder eller motsvarande dejtingappar.
Den samtida feministen slänger med trendord som "incel", "killgissa", "mainsplaining", "toxisk maskulinitet", "mansbebis" och "inteallamän" – allt för att ironisera över det manliga släktet. De bortser helt från den manliga populationen som dagligen bidrar till stora innovationer, hela samhällsbyggen, eller som utsätter sig för risker på arbetsplatsen. (Män är inblandade i nio av tio arbetsplatsolyckor med dödlig utgång). När stora ledare som president Donald Trump skapar vapenvila mellan två krigsdrabbade länder bagatelliserar man sådana bedrifter in i det längsta. Mycket sällan vill man tillskriva något värde till personer som anses befinna sig långt ut på högerkanten. Etablissemanget menar att sådana uppfattningar ska bannlysas till varje pris. Som mamma till två pojkar ser jag mycket oroligt på den här utvecklingen.
I går snubblade jag över flera forumtrådar som på ett eller annat sätt berörde vår samtid och det västerländska sättet att leva. En av dem talade i termer av npc-människor (non-player character) – d.v.s. den grupp som inte styrs av medvetna själsligt förankrade tankar och beslut, utan handlar utifrån impuls och vad omgivningen förväntar sig av dem. Npc-människor talar uteslutande i klyschor. Argumenten inom pro-choice-rörelsen är ett paradexempel från modern tid. De följer trender och upprepar vad andra före dem har sagt. Detta kan man bevittna i de flesta politiska frågor av i dag – inte minst i infekterade ämnen à la migration, abort, vaccin och transpolitik. Samma personer dövar sig med diverse substanser – såsom alkohol, skräpmat och lugnande läkemedel. De lyssnar på disharmonisk musik med texter som uppviglar till våld, eller utsätter sina barn för ultrarapida You Tube-klipp där karaktärerna levererar hjärndöda repliker helt utan substans; allt för att skapa oreda i barnens ännu outvecklade hjärnor. Deras kroppar och sinnen söndermatas med sockrade livsmedel – eller lightprodukter för all del –, plastleksaker från suspekta internetsajter med säte på andra sidan jorden, och tillbringar alldeles för mycket tid framför en skärm. Jag själv – i egenskap av småbarnsförälder – är inte helt utan skuld, men jag försöker åtminstone reflektera över de val jag och mina barn ställs inför på daglig basis.
I går fastnade jag på en kvinnas Facebook-konto vars motto löd att eftersträva ett rent leverne utan "satanistiska inslag". Detta innefattade att bojkotta alla former av firande när det kommer till kommersiella högtider – i synnerhet Halloween. Hon avrådde starkt från användning av kemikaliebaserade solkrämer, och hon rekommenderade stora som små att regelbundet basta för att rensa kroppen från tungmetaller, men också att helt avstå från tv- och datorspel. Listan var betydligt längre än så, men detta är ett urval av vad personen själv representerade. Även om man inte nödvändigtvis behöver hålla med om allt sås ett frö kring hur jag själv uppfostrar mina barn och hur vi människor förhåller sig till saker och ting som så ofta tas för givet.
Det finns mycket att bekymra sig över när det kommer till samtida ideal. I mångt och mycket lever vi långt ifrån ursprunget när vi väljer att helt avstå från familjebildning, omge oss med syntetiska plaster och hormonstörande ämnen, injicera allt möjligt skräp i våra kroppar, belåna oss över tänderna och placera barnen på institution från 1 års ålder. Vi lägger våra liv i statens händer och vi litar blint på att de små lider av någon diagnos när de reagerar med eftertryck på den tillvaro som vi dagligen utsätter dem för ...
Ibland kan det vara klokt att frångå kollektivet och sticka ut hakan när någonting inte känns bra. På så vis fattar vi mer välgrundade beslut baserat på hur vi själva vill leva och inte enbart utgår från vad andra människor förväntar sig av oss.
Tänk om jag hade fått pengar för varje gång en förälder ondgör sig över att dennes son Kevin eller Liam (notera hur fint jag spelar på fördomarna) beklagar sig över att nämnda son inte får tillräckligt med stöd i skolan. Föräldern anser att samhället behöver "mer kunskap om npf", och minsta kritik av inflationen inom densamma besvaras med ilskna mothugg. "Om du inte har barn med npf ska du knipa käft", ungefär. Detta i stället för att studera varför 1 av 10 skolbarn i dag dras med beteendeproblem så allvarliga att de anses behöva livslång medicinering. Detta i stället för att göra en ordentlig kartläggning kring hur man får problemen att upphöra för gott. Detta i stället för att ifrågasätta de befintliga autism- och adhd-utredningarna som helt saknar vetenskaplig evidens för att avgöra huruvida någon har "npf" eller ej. Narrativet om att "npf" skulle vara något medfött och obotligt är för övrigt ett narrativ och ingenting annat. (Läkemedelsbolagen skrattar hela vägen till banken).
Människor anses numera oförmögna till förbättring och ingen törs konfrontera det faktum att dessa åkommor inte ens går att styrka via exempelvis blod- eller vävnadsprover, röntgeninstrument, hjärnscanning eller liknande mätbara metoder. Ur led är tiden .... och mitt i all denna soppa finns det folk som har mage att likställa adhd och autism med diabetes; där det senare går att verifiera med blodprov och de förra enbart bygger på intervjuer, observationer och självskattningsformulär ... Med andra ord saknas helt en objektiv bedömningsmall som tar hänsyn till kontextuella faktorer – d.v.s. omständigheter i patientens liv som har föranlett dessa besvär. Olika läkare kan dessutom komma fram till vitt skilda bedömningar, och vi borde därför betrakta diagnosen som högst tvetydig.
Inom västvärldens förfall anser jag även att den samtida feminismen kvalar in, vilken fortsatt är på stark frammarsch. Aldrig förr har väl abortfrågan varit så polariserad som nu, liksom födelsetalen så låga sedan alltfler människor väljer bort barn. Märk väl att jag talar om den grupp som frivilligt ratar allt vad familjeliv heter i förmån för att exempelvis swipe:a runt och jaga dopamin- och bekräftelsekickar på Tinder eller motsvarande dejtingappar.
Den samtida feministen slänger med trendord som "incel", "killgissa", "mainsplaining", "toxisk maskulinitet", "mansbebis" och "inteallamän" – allt för att ironisera över det manliga släktet. De bortser helt från den manliga populationen som dagligen bidrar till stora innovationer, hela samhällsbyggen, eller som utsätter sig för risker på arbetsplatsen. (Män är inblandade i nio av tio arbetsplatsolyckor med dödlig utgång). När stora ledare som president Donald Trump skapar vapenvila mellan två krigsdrabbade länder bagatelliserar man sådana bedrifter in i det längsta. Mycket sällan vill man tillskriva något värde till personer som anses befinna sig långt ut på högerkanten. Etablissemanget menar att sådana uppfattningar ska bannlysas till varje pris. Som mamma till två pojkar ser jag mycket oroligt på den här utvecklingen.
I går snubblade jag över flera forumtrådar som på ett eller annat sätt berörde vår samtid och det västerländska sättet att leva. En av dem talade i termer av npc-människor (non-player character) – d.v.s. den grupp som inte styrs av medvetna själsligt förankrade tankar och beslut, utan handlar utifrån impuls och vad omgivningen förväntar sig av dem. Npc-människor talar uteslutande i klyschor. Argumenten inom pro-choice-rörelsen är ett paradexempel från modern tid. De följer trender och upprepar vad andra före dem har sagt. Detta kan man bevittna i de flesta politiska frågor av i dag – inte minst i infekterade ämnen à la migration, abort, vaccin och transpolitik. Samma personer dövar sig med diverse substanser – såsom alkohol, skräpmat och lugnande läkemedel. De lyssnar på disharmonisk musik med texter som uppviglar till våld, eller utsätter sina barn för ultrarapida You Tube-klipp där karaktärerna levererar hjärndöda repliker helt utan substans; allt för att skapa oreda i barnens ännu outvecklade hjärnor. Deras kroppar och sinnen söndermatas med sockrade livsmedel – eller lightprodukter för all del –, plastleksaker från suspekta internetsajter med säte på andra sidan jorden, och tillbringar alldeles för mycket tid framför en skärm. Jag själv – i egenskap av småbarnsförälder – är inte helt utan skuld, men jag försöker åtminstone reflektera över de val jag och mina barn ställs inför på daglig basis.
I går fastnade jag på en kvinnas Facebook-konto vars motto löd att eftersträva ett rent leverne utan "satanistiska inslag". Detta innefattade att bojkotta alla former av firande när det kommer till kommersiella högtider – i synnerhet Halloween. Hon avrådde starkt från användning av kemikaliebaserade solkrämer, och hon rekommenderade stora som små att regelbundet basta för att rensa kroppen från tungmetaller, men också att helt avstå från tv- och datorspel. Listan var betydligt längre än så, men detta är ett urval av vad personen själv representerade. Även om man inte nödvändigtvis behöver hålla med om allt sås ett frö kring hur jag själv uppfostrar mina barn och hur vi människor förhåller sig till saker och ting som så ofta tas för givet.
Det finns mycket att bekymra sig över när det kommer till samtida ideal. I mångt och mycket lever vi långt ifrån ursprunget när vi väljer att helt avstå från familjebildning, omge oss med syntetiska plaster och hormonstörande ämnen, injicera allt möjligt skräp i våra kroppar, belåna oss över tänderna och placera barnen på institution från 1 års ålder. Vi lägger våra liv i statens händer och vi litar blint på att de små lider av någon diagnos när de reagerar med eftertryck på den tillvaro som vi dagligen utsätter dem för ...
Ibland kan det vara klokt att frångå kollektivet och sticka ut hakan när någonting inte känns bra. På så vis fattar vi mer välgrundade beslut baserat på hur vi själva vill leva och inte enbart utgår från vad andra människor förväntar sig av oss.
Tänkvärt 2
”På 1930-talet kunde en man med endast sin lön försörja fru och barn.
På 1970-talet behövde normalt sett både mannen och frun förvärvsarbeta.
På 2000-talet krävdes det att båda makarna förvärvsarbetade och skuldsatte sig med stora lån ...”
På 1970-talet behövde normalt sett både mannen och frun förvärvsarbeta.
På 2000-talet krävdes det att båda makarna förvärvsarbetade och skuldsatte sig med stora lån ...”
Tänkvärt 1
”Läkemedelsindustrin tjänar inga pengar på friska människor”.
(nej, inte heller kasinon har som målsättning att du ska vinna).
(nej, inte heller kasinon har som målsättning att du ska vinna).
Tre viktiga saker
Min äldste son arbetar för närvarande med bokstaven M i skolan. Under veckan fick de i uppdrag att rita ett hus och fylla det med – för dem – viktiga saker. Enligt egen utsago valde sonen följande tre föremål: mat, Minecraft och mamma ...
Gulligt så det förslår!
Gulligt så det förslår!
Allt var inte bättre förr, men ju förr desto bättre – eller ...?
Under morgonen tittade jag och yngste sonen på favoritprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter från tidigt 1970-tal. I den här episoden tillverkade Magnus, Brasse och Eva en snögubbe.
"Blev han inte lite tjock där nere?" frågade sig Magnus med hänvisning till snögubbens resliga mage.
"Han kanske är med barn", föreslog Brasse, varpå Magnus kontrade med "Dummer, det är ju en han! Det är en kille ju".
I dag hade folk sannolikt anmält programmet för att vara transfobiskt.
Allt var inte bättre förr, men ju förr desto bättre – eller ...?
"Blev han inte lite tjock där nere?" frågade sig Magnus med hänvisning till snögubbens resliga mage.
"Han kanske är med barn", föreslog Brasse, varpå Magnus kontrade med "Dummer, det är ju en han! Det är en kille ju".
I dag hade folk sannolikt anmält programmet för att vara transfobiskt.
Allt var inte bättre förr, men ju förr desto bättre – eller ...?
”Kamelbullens dag”
I går kom min 6-åring hem från skolan och berättade med stolt röst att fröknarna hade bjudit barnen på ”kamelbulle” ...
Jag hade inte hjärta att rätta honom men fick verkligen hålla mig för skratt. Var det kamelbullar som även kameler tycker om – därav namnet, eller var bullen gjord på kamelkött?
Hmm, sonen ställde sig lite tveksam till hur det förhöll sig med det senare då vår familj råkar vara vegetarianer.
Jag hade inte hjärta att rätta honom men fick verkligen hålla mig för skratt. Var det kamelbullar som även kameler tycker om – därav namnet, eller var bullen gjord på kamelkött?
Hmm, sonen ställde sig lite tveksam till hur det förhöll sig med det senare då vår familj råkar vara vegetarianer.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)