.png)
Centralt genom utbildningen har varit språkgranskning och korrekturläsning samt klarspråksarbete och mottagaranpassning, och här redogör jag för en termin i taget.
Föga förvånande valde jag ett tema klippt och skuret med mitt gotiska slottsintresse ...
– min livs första handkodade hemsida ...
.png)
.png)
.png)
.png)
En skrämmande del av den samtida debatten bygger på polarisering och föreställningen om upplevda hot/hat från olika håll, även i de fall dessa inte ens existerar. Detta för att de som går i bräschen för dessa frågor annars förlorar sitt existensberättigande om just upplevda hot/hat. Med ordets makt tillskrivs sedan personer som upplevs tillhöra den andra sidan diverse tillmälen som inte sällan slutar på ”-ist”, ”-fob” eller dylikt, men också förnekare/motståndare/anhängare av olika slag. Alla nyanser försvinner därmed på vägen och den viktiga diskussionen uteblir i förmån för pajkastning baserat på snäva ideologiska uppfattningar.
***
Det finns en stark och till synes orubblig konsensus när det kommer till ideologiska uppfattningar av den här typen. Avviker du det minsta tillskrivs du snabbt något av alla dessa tillmälen à la transfob, främlingsfientlig, antivaxxer, trumpanhängare, klimatförnekare m.fl. Denna polarisering leder bara till än större motsättningar mellan olika grupper, och att viktiga nyanser uteblir längs vägen. Jag har personligen noterat detta fenomen åtskilliga gånger de senaste åren, alldeles oavsett komplexiteten i olika frågor. Skönt att se att i alla fall nån är förmögen att se nyktert på saken, och angripa olika frågor på ett mer välbalanserat sätt, att väga för- och nackdelar och göra det obegripliga lite mer begripligt.
***
Framtiden lär utvisa vilken sida som visade sig ha rätt i dessa frågor som berör just klimat och andra heta potatisar av typen vaccin, migration, transpolitik m.m. Nåde den som inte rättar sig i ledet, säger konsensuspersonen och slänger med xxxfob”, ”xxxist”, ”xxxförnekare” och dylikt, vilket bara spär på polariseringen ytterligare, och alla nyanser riskerar att utebli längs vägen. Jag beundrar alla som lyckas ta ställning i en sådan smet av ytterligheter.
***
Det är av betydligt större vikt att studera varför dessa svårigheter alls uppkommer (d.v.s. det som orsakar problem; resten utgör ju knappast ett bekymmer, utan är en naturlig variation mellan individers olika personlighetsdrag). Ett varför kan i sin tur ge svar på hur vi får bukt med det som faktiskt tynger oss och begränsar våra liv. Symptombehandlande mediciner är knappast en lösning då det inte behandlar grundorsaken, men man ska förstås vara medveten om de starka intressen som driver på en sådan utveckling (läs: npf-narrativet).
Problemet är att ”npf” reduceras till nånting medfött och obotligt trots att evidens saknas även efter decennier av forskning på området. Däremot ”verktyg och redskap” – javisst, vi har alla glädje av att identifiera våra styrkor och svagheter i olika grad.
Det finns dock inga blod- eller vävnadsprov, röntgen etc mätinstrument som avgör, utan det bygger endast på observationer och frågeformulär, varför det kan tyckas godtyckligt att definiera var gränsen ska gå för t.ex. koncentrationssvårigheter. Det är kriterier som oftast stämmer in på alla människor, mer eller mindre en flytande skala.
I dag beräknas 1/10 svenskar ha en diagnos inom npf, och prognosen visar en rakt uppåtgående kurva …
***
Evidens saknas, ett varför besvaras aldrig etc. Däremot bör man ju få hjälp med det som faktiskt tynger en, och som traditionellt har förknippats med t.ex. ADHD (typ koncentrationssvårigheter, bristande impulskontroll och ev självskadebeteende). Som människa är man betydligt mer komplex och formbar än vad dessa diagnoser vill göra gällande. Synen på ”medfött och obotligt” är dessutom både begränsande och förminskande mot en individ som fortfarande befinner sig under utveckling.
Arma samtid, ur led är tiden, o.s.v.
***
NPF-narrativet är samtidens största kejsarens nya kläder-fenomen och saknar verkligen motstycke i dumhet. Det går inflation i dessa diagnoser och man tar mycket lite, eller rentav ingen, hänsyn till just kontextuella faktorer, d.v.s. bakomliggande orsaker. Ingen frågar sig varför dessa svårigheter alls uppkom, eller för all del hur de ska upphöra. Det bara konstateras att någonting existerar men samtidigt saknas evidens i form av blod- eller vävnadsprov, röntgen etc, utan det bygger enbart på observationer och frågeformulär.
Man vidgar autismbegreppet till absurdum och diagnoserna skjuter i höjden som aldrig förr.
I dag beräknas hela 1/10 svenskar knapra psykofarmaka, skrämmande många av dessa har inte ens uppnått skolålder. Ur led är tiden.
***
Vi måste slå hål på myten om ”medfött och obotligt” och i stället rikta fokus på vad som faktiskt utgör problem, varför de uppkom samt att formulera en lösning. Dagens ”npf”system bör reformeras från grunden och ersättas med holistiska lösningar där man tar hänsyn till hela bilden och vänder ut på detta lömska narrativ en gång för alla. Vi människor är betydligt mer komplexa än att behöva reduceras till en diagnos (som det f.ö. saknas evidens för att de alls existerar – trots decennier av forskning), i synnerhet när det gäller barn och unga som fortfarande befinner sig under utveckling.
***
Samtiden är sjuk. Vi lever alltså i en verklighet där 1/10 svenskar identifierar sig med en ADHD- eller autismdiagnos som inte ens går att styrka.
Hela narrativet är uppbyggt utifrån en terminologi som påstår att vissa personliga egenskaper ska hemmahöra i respektive diagnosfält, utan att ta minsta hänsyn till bakomliggande (”kontextuella”) orsaker. Vi påstår samtidigt att dessa tillstånd är obotliga.
Observera att ”npf” i sin tur omgärdas av högst diffusa egenskaper som att vara yvig, prata monotont, ha koncentrationssvårigheter, grotta ner sig i ett eller flera specialintressen, trivas bättre i sin ensamhet framför i stora sociala sammanhang, ogilla kallprat, agera på impuls m.fl. av de traditionella autism- eller ADHD-dragen … Märk väl att varenda person i din omgivning stämmer in på ett eller flera av dessa personlighetsdrag, och att spektrat i dag har vidgats så till den grad att symptomen är färre än någonsin tidigare för att numera kunna utgöra en diagnos.
För egen personlig del kan jag inte begripa hur en enda människa köper detta narrativ och jamsar med i dess fåniga teaterspel, i synnerhet inte när det gäller våra små som fortfarande befinner sig under utveckling och är beroende av trygga vuxna som vägleder dem längs resan som kallas livet.
Människor som lider nämnvärt av svåra normbrytande beteenden som att skada sig själv eller andra, bristande impulskontroll/känsloreglering, begränsande tvångsritualer eller liknande, ska naturligtvis få hjälp med just dessa specifika utmaningar, men det bör aldrig ses som ett definitivt tillstånd.
Människan är betydligt mer komplex än så här. Hon är föränderlig och formbar, påverkad av kontextuella faktorer; omgivning och sammanhang; trauman, prövningar och erfarenheter.
Att det numera går inflation i ”npf” – och sedan länge har tappat sin ursprungliga betydelse – tenderar att bli självuppfyllande på så vis att man riskerar att begränsas av förväntningar och stereotyper. När dessa egenskaper betraktas som medfödda och obotliga kan det leda till en uppfattning om att tillståndet är permanent. Man går därmed helt miste om individens möjlighet till utveckling, potential och förändringsbenägenhet.
***
Visst är det ett adhd-narrativ som bedrivs; tydligare än så här kan det knappast bli.
”Medfött och obotligt” heter det minsann – ett tankesätt som omöjliggör förändring och begränsar individens förmåga till utveckling – i synnerhet våra små som är beroende av vägledning från den vuxne.
Man tar sällan eller aldrig hänsyn till omkringliggande omständigheter (”kontextuella faktorer”) och någon annan lösning än medicinering föreslås i mycket liten utsträckning.
Problemet (d.v.s. ett av många) är att denna påstådda sanning anammas av såväl medier som skolväsende, myndigheter, företag och organisationer runt om i landet, och man blundar totalt för de holistiska perspektiven.
Det går inflation i diagnoser och minsta lilla avvikelse misstas gärna för någon av dessa ”npf”-varianter i stället för att se till hela bilden av den komplexa varelse vi människor trots allt utgör. Endast observationer och motsvarande icke-mätbara och många gånger högst godtyckliga mätinstrument ligger till grund för diagnostiseringen, och den riskerar därför att bli subjektiv som en följd av dagsformen hos personen det berör eller i just den miljö hon befinner sig i för stunden.
Lägg där till att spektrat i dag har vidgats så till den grad att det numera stämmer in på ännu fler individer än någonsin tidigare (sänkta trösklar), att privata initiativ saluför utredningar hej vilt och att det sjuka alltmer betraktas som det normala (vilket försvårar för den grupp som verkligen lider på riktigt).
***
Ett ruskigt narrativ, helt enkelt. Inte heller tar man hänsyn till s.k. ”kontextuella faktorer” – d.v.s. varför barnet ens uppvisar symptom som man normalt förknippar med bipolaritet, utan man bara konstaterar saker utifrån observationer (i bästa fall). Detta trots att evidens många gånger helt saknas, samt att man gärna missar ev trauman som gett upphov till besvären i fråga. Med evidens menar jag t.ex. blod- och vävnadsprover eller motsvarande mätinstrument för att kunna påvisa att personen svänger i sinnesstämning utöver det normala.
***
Bra, och välkommet!
”Studier visar att många ungas ADHD-symtom kan komma och gå beroende på livssituation, utbildningsmiljö och arbetsliv. För många verkar rätt “nisch” i livet – ett yrke eller studiemiljö som matchar individens naturliga sätt att fungera – vara avgörande för att symtomen mildras eller försvinner.”
Att skräddarsy tillvaron utifrån en högre grad av energinivå, brister i koncentration eller hur diagnosen nu yttrar sig hos den enskilde individen, skulle nog göra underverk.
Vidare: att inte betrakta sin diagnos som medfödd och obotlig, utan föränderlig såsom livet självt, hade ju också underlättat avsevärt. Då slipper man det begränsande synsättet av onödig självidentifikation, och arbetar i stället med att förvalta sina styrkor, resp att jobba med sina svagheter likt något som kan upphöra över tid.
Allt avhängigt hur besvären tar sig uttryck kan man – som med en bekant till mig – med osedvanligt många järn i elden (”adhd i kvadrat”) komma till sin rätt oavsett hur stark konsensus är i frågan om en livsavgörande begränsning. Personen har förlikat sig med att den är extrovert utöver det vanliga, och har därför valt att hänge sig åt en bransch där denna egenskap i stället betraktas som en tillgång.
***
Adhd-symptom kan omöjligt uppstå från intet (som man många gånger vill göra gällande). Vad föranledde dessa besvär och hur får man dem att upphöra? Vad utgör ens ett problem och hur kan man förvalta sina styrkor på bästa möjliga sätt? Jag menar, ingen forskning har ju hittills kunnat fastslå den seglivade myten om "medfött och obotligt" så då borde man rimligen inte heller arbeta utifrån ett sådant synsätt. Detta borde för övrigt alltid vara utgångspunkten alldeles oavsett diagnosform (industrin till trots).
Det vore ju önskvärt om man reformerade systemet från grunden, vilket då skulle innefatta ett helt nytt paradigmskifte kring skolväsendet, organisationer samt myndigheter och företag, all typ av marknadsföring med anknytning till så kallad npf, och inte minst vården med BUP m.fl. i spetsen ...
Hela medielandskapet skulle förändras om man följde en mer dynamisk utveckling i synen på diagnoser som någonting ej livslångt/permanent/bestående, och i stället betrakta det som en holistisk process med utrymme för läkning hos såväl den enskilde individen som samhället i stort.
***
Vi måste slå hål på myten om medfött och obotligt, som kan vara en av samtidens största kejsaren i kläder-fenomen och saknar motstycke i dumhet. Detta samtidigt som diagnoser (i synnerhet dessa s.k. ”npf”) fullkomligt skjuter i höjden. Inflation är bara förnamnet med de senaste decenniernas tusenfaldiga procentökning.
I dag går det knappt att diskutera styrkor och svagheter hos såväl barn och unga som människor i stort utan att en diagnos kommer på tal. Denna diagnos betraktas i regel som något oföränderligt, man tar alldeles för liten hänsyn till kontextuella faktorer, och medikaliseringen är många gånger en ofrånkomlig konsekvens av en sådan industri.
***
Nej, inte ens påståenden à la ”det skedde tidigare en underdiagnostisering” eller ”det har numera blivit mindre stigma kring neuropsykiatri” motiverar dagens npf-hysteri, som för övrigt inte går att styrka med vare sig blod- eller vävnadsprover/andra mätbara instrument. Återstår gör i stället (många gånger) godtyckliga bedömningar och frågeformulär som inte täcker ens en bråkdel av de komplexa människor vi trots allt är.
Ja, titta på symptomen – de stämmer in på de flesta av oss under någon period av livet (eller för all del utgör en del av våra personlighetsdrag utan att de nödvändigtvis måste sjukdomsförklaras).
Intresserat att söka svar på är däremot: vad föranledde besvären och hur får man dem att upphöra? Onödig självidentifikation som begränsar individer kan man trots allt leva utan, alldeles oavsett konsensus i denna fråga.
Ett jäkla narrativ är vad det är, starkt påhejat av kommersiella krafter samt diverse organisationer och myndigheter som snällt rättar sig i ledet.
***
Ja, visst är det anmärkningsvärt att kostlära endast utgör en bråkdel av läkarprogrammets kursutbud …? Har också reflekterat över det.
Därtill har vi en mängd andra företeelser som skulle försätta vilken liten hjärna som helst i kaos (läs: animerad film av idag, för att nämna ett av många exempel), tik tok m.fl. ultrarapidsnabba sociala medier-appar som många har påpekat före mig, liksom att samtidens barn till varje pris ska undvika att slå sig i lekparken, leka krig etc som betraktades som fullt normalt när jag själv var liten (ljuva 80-tal).
Inte undra på att man börjar lägga pussel.
***
Man pratar ofta om att det tidigare skedde en ”underdiagnostisering” på området, därav att adhd, autism etc fullständigt har skjutit i höjden de senaste tjugo åren, eller åtminstone påståendet om dess existens. Detta samtidigt som kriterierna vidgats till den grad att det numera utgör ett spektrum, som praktiskt taget stämmer in på alla människor i någon utsträckning.
Jag ifrågasätter rimligheten i att närmare 20 % av befolkningen skulle omfattas av en livslång funktionsnedsättning. Oavsett minskat stigma finns det ingenting i världen som motiverar ett sådant resonemang (typ ”ökad anmälningsbenägenhet” framför att se hur problemen alls uppstod samt hur man får dem att upphöra).
Vad hände med olika livsstilsfaktorer, förhållandet mellan kosthållning och motion vs stillasittande kontra överaktivitetet, den plötsliga begränsningen i barns rörelsefrihet (som heter att man vill undvika skador på lekplatsen), curlandet, tillämpningen av ”lågaffektivt bemötande” som ofta förväxlas med bristande gränssättning, eventuella trauman och uppväxtförhållanden, kaotisk hem- och skolsituation, snartphonens inträde och dess påverkan på uppmärksamhet, triggande av belöningssystem o.s.v. o.s.v.?
Men för att återgå till ämnet:
”Han behöver stöd i skolan men skolan kräver att han får en ADHD-diagnos för att ge honom insatser.”
”Skolan har inte rätt att neka insatser även om barn saknar diagnos, men det förekommer inte sällan att skolan gör det ändå.”
Jag har full förståelse för att skolan har fullt upp. Det handlar inte längre om att bedriva undervisning, utan om att förhålla sig till alla anpassningar istället för att betrakta barn som individer med just sina styrkor och svagheter. Allt måste inte sjukdomsförklaras och problematiseras till absurdum. Det leder endast till onödig självidentifikation och ett lidande som helt kunnat undvikas om man bara var förmögen att lyfta blicken något.
***
Jag noterar ofta föräldrar som verkar till det närmaste hysteriskt ängsliga i just parkmiljö. De släpper helst inte barnet med blicken för en sekund, utan ska helst stå tätt intill under hela vistelsen.
Att tillåta riskfylld lek förväxlas ofta med ett frånvarande föräldraskap, men lite nyanser i debatten skulle verkligen inte skada. Som tidigare påpekat sitter det ofta hos föräldrarna, som direkt ska fram och ställa till med en scen när Pelle ramlar av trehjulingen. Pelle klarar sig i regel alldeles utmärkt utan sin överbeskyddande hönsförälder, om än med ett skrapsår till följd.
På min och mina föregångares tid lekte man både krig, cowboy och indian. Jag kan inte alls dra mig till minnes att det resulterade i några livslånga men.
***
”Efter att ett barn har diagnostiserats med adhd får närmare 75 procent av dem något slags läkemedel. Det är häpnadsväckande att så många barn i Sverige medicineras med psykofarmaka, utan att det verkar ses som någon stor sak.”
—> Ja, häpnadsväckande är bara förnamnet, men så hejar media, skolväsende och myndigheter/organisationer/företag på och i ren iver glömmer svensken bort att dela gå till botten med varför dessa symtom alls uppstår, dels ta reda på hur de upphör permanent, och inte bara att sopa dem under mattan likt det sedvanliga strutsbeteendet som förefaller vara en stor del av vår konsensuskultur här i väst.
Man normaliserar det onormala i stället för att bara betrakta individer med sina resp styrkor och svagheter (i synnerhet barn mitt under pågående utveckling!) som inte sällan förändras över tid. ”Medfött och obotligt” är således bara en förevändning för att slippa ta ansvar. Människan är betydligt mer komplex än sin diagnos, och går ofta att förklara i de s.k. ”kontextuella faktorerna” som hon omger sig med.
Ur led är tiden, samtiden är full; gå hem och lägg dig o.s.v.
***
Håller med dig, Ulf. Dels borde man endast utgå från enskilda symptom hos individer, dels betrakta dem som övergående. Detta med medfött och obotligt omöjliggör förändring och skapar onödig självidentifikation, hävdar jag med bestämdhet. Alla människor är utrustade med styrkor och svagheter av olika slag, och det är också vad som gör oss till unika varelser med våra respektive personligheter som bl.a. lämpar sig för olika sorters yrken. Hög energinivå eller nördiga särintressen behöver inte ens utgöra ett problem. Överhuvudtaget ägnar vi idag oss åt alldeles för mycket problemformulering, i mitt tycke. Diagnoser sätts oerhört lättvindigt redan från omgivningen.
RollerCoaster Tycoon
Jag är inte enbart blodigt allvar.
I det följande bjuder jag på ett större axplock med godbitar som föreställer hela eller delar av de totalt 80 banor jag byggde under min tid med RCT 1 & 2, som är ett datorspel från sent 90-tal. Varje bana motsvarar omkring 1–10 speltimmar alldeles beroende på svårighetsgrad, och det var ett ypperligt tillfälle att slå ihjäl tid under min pågående arbetssökarperiod.
Världarna som bestod av lava eller var uppbyggda kring medeltida borgmiljöer blev mina absoluta favoriter att arbeta med.
