I mitt tycke är det av betydligt större vikt att studera varför dessa svårigheter alls uppstår (d.v.s. det som orsakar problem; resten utgör ju knappast ett bekymmer, utan är en naturlig variation mellan individers olika personlighetsdrag). Ett varför kan i sin tur ge svar på hur vi får bukt med det som faktiskt tynger oss och begränsar våra liv. Symptombehandlande mediciner är knappast en lösning då det inte behandlar grundorsaken, men man ska förstås vara medveten om de starka intressen som driver på en sådan utveckling (läs: npf-narrativet som är föremål för en större och mer omfattande diskussion).
Problemet är att ”npf” reduceras till någonting medfött och obotligt trots att evidens saknas även efter decennier av forskning på området. Däremot ”verktyg och redskap” – javisst, vi har alla glädje av att identifiera våra styrkor och svagheter i olika grad för att lättare kunna hantera dem.
Det finns dock inga blod- eller vävnadsprov, röntgen etc mätinstrument som avgör huruvida någon har en diagnos inom npf, utan det bygger endast på observationer och frågeformulär, varför det kan tyckas godtyckligt att definiera var gränsen ska gå för t.ex. koncentrationssvårigheter. Det är kriterier som oftast stämmer in på alla människor, mer eller mindre en flytande skala beroende på var vederbörande befinner sig i livet och vad hon har med sig i bagaget.
I dag beräknas 1/10 svenskar ha en diagnos inom npf, och prognosen visar en rakt uppåtgående kurva …