Tjusningen med att betrakta människor som individer i stället för en kollektiv massa stöpta i en och samma form

Om man började betrakta människor som unika individer med sina respektive för- och nackdelar, styrkor och svagheter, tillgångar och förmågor, och slutade problematisera egenskaper som inte ens utgör problem, så skulle färre identifiera sig med en diagnos. Då skulle det bara ha hetat att vi är stöpta i olika former och vi duger som vi är även med våra eventuella fel och brister.

Om man i stället började ringa in det som verkligen gör skada (d.v.s. inte nördiga egenskaper som att snöa in på ett specialintresse, föredra sitt eget sällskap framför större sammanhang, ha mer energi än snittet etc etc) så skulle vi nog komma en bra bit på vägen. Ångest, depression etc måste alltid sättas i sin rätta bakgrundskontext för att skapa sig en mer holistisk förståelse för dåtid, nutid och samtid, när man gör sin bedömning. Numera betraktas minsta avvikelse som en "npf"-diagnos och det är riktigt otäckt att gemene man bara sväljer att 1/10 svenskar idag skulle ha ett medfött och obotligt funktionshinder som man tycks fullständigt oförmögen att arbeta bort (ett funktionshinder som varken går att styrka med blod- eller vävnadsprover, genom röntgen eller motsvarande mätinstrument, utan endast bygger på godtyckliga frågeformulär och observationer).