Tre myter om adhd – det här är en text som jag har velat sätta tänderna i en längre tid nu.
Med utgångspunkt i ett brett vetenskapligt forskningsfält slår han bit för bit hål på myterna om adhd som en medfödd och livslång funktionsnedsättning. Han ifrågasätter starkt att diagnosen kan styrkas på ett tillförlitligt sätt, och han hävdar med bestämdhet att centralstimulantia är ett ineffektivt sätt att behandla adhd-symtom.
Sanning 1: Adhd är inte en medfödd och livslång funktionsnedsättning
Hur adhd faktiskt uppstår har länge varit omstritt. Den officiella bilden är att besvären beror på dopaminbrist i hjärnan, ärftliga faktorer och identifierbara avvikelser i nervsystemet. Inget av detta har dock kunnat påvisas trots decennier av neuropsykiatrisk forskning.
Att centralstimulantia har effekt på hjärnan i en eller annan form är ett obestridligt faktum, men detta gäller oavsett om personen har adhd eller inte. Medicinerna kan ge mer energi och bättre koncentration – något som även går att applicera på droger som kokain och amfetamin, där det senare utgör en källa till vissa av dagens adhd-läkemedel.
Inom adhd-forskningen har man inte kunnat identifiera några utmärkande adhd-gener eller genkombinationer som tros ligga bakom förekomsten av adhd som en biologisk förklaring. I stället pratar man om olika genkombinationer som var för sig kan tillskrivas en liten betydelse men tillsammans ökar sannolikheten till en viss grad.
Skillnader mellan adhd-hjärnor och icke-adhd-hjärnor förefaller vara försvinnande små. På gruppnivå har resultaten från hjärnavbildningsstudier visat sig närmast överlappa varandra uppemot 96 %, medan de på individnivå uppvisar vissa skillnader – men då både hos adhd-patienter och personer som inte bedöms ha diagnosen.
Alltmer tyder på att adhd kan ha psykosociala och kontextuella förklaringar – d.v.s. förstås utifrån den omgivande uppväxtmiljön i kombination med de förhållanden som råder i dagens tillvaro.
Sanning 2: Adhd kan inte diagnostiseras på ett tillförlitligt sätt
I jämförelse med somatiska besvär som fastställs genom blod- eller vävnadsprover, upptäckten av tumörer via magnetröntgen eller virus utifrån molekylärbiologiska metoder, saknas motsvarande biomarkörer för adhd. Det existerar sålunda inga objektiva mätinstrument eller regelrätta undersökningar som med säkerhet kan fastställa att en person har adhd. Endast (upp)skattningsformulär, intervjuer med patienten och dennes anhöriga samt beteendemässiga observationer ligger till grund för en diagnos. Skattningsformulären baseras på gränsvärden av beteenden, subjektiva beskrivningar och förklaringsmodeller, och bedömningar som kan variera mellan olika sociala och kulturella kontexter.
Därutöver har det för varje uppdatering av DSM-manualen skett en markant utvidgning av kriterierna. Ju bredare diagnoskriterier, desto fler människor kan uppfylla dem. Detta sammanfaller också med en sexfaldig ökning av barn och ungdomar med adhd under tidsperioden 2008–2021.
Kriterierna i sig innefattar normalt sådant som ouppmärksamhet, bristande koncentration, rastlöshet, prokrastinering och glömska. Man pratar också om impulsivitet, hög energinivå, högt taltempo eller en förmåga att avbryta andra människor i samtal. Dessa svårigheter ska utgöra stort lidande hos individen i fråga, ha pågått under minst sex månader och inte gå att hänföras till åldersadekvat utveckling. De ska ha uppstått redan före 12 års ålder, samt utspela sig i både skolan eller på arbetsplatsen och i hemmiljön. De ska inte kunna härledas till andra typer av tillstånd.
Men vem är egentligen i stånd att avgöra hur ofta eller hur mycket någonting är i förhållande till en normalfungerande jämförelsegrupp? Utredaren är dessutom själv påverkad av sina egna måttstockar och andra personliga referenser, liksom sin egen eller patientens dagsform. Två bedömare kan således komma fram till två helt olika slutsatser.
Sanning 3: Adhd-medicin är inte ett effektivt sätt att behandla adhd-symtom
Läkemedelsindustrin – vilka står bakom adhd-mediciner som Concerta, Ritalin och Elvanse – lovordar de egna preparaten. Ett helt samhälle står bakom denna utveckling, däribland skolväsendet, arbets- och näringslivet, politiken oavsett slagsida, barn- och ungdomsmottagningar, Habiliteringen, intresse- och patientorganisationer såsom Riksförbundet Attention, men också försäkringsbolag och en hel mediakår. Den forskning som bedrivs är inte sällan designad och finansierad av samma bolag som säljer, distribuerar och marknadsför den påstådda lösningen.
Trots att dessa läkemedel initialt bedömdes ha mycket god effekt vid behandling av adhd, har oberoende forskningsstudier visat en betydligt dystrare prognos när det kommer till inrapporterade långtidseffekter. Vid både kort- och långtidsuppföljningar har det framkommit svåra biverkningar som t.o.m. har gett upphov till förvärrade adhd-symtom. Kroppsliga funktioner visade på en avstannad tillväxt avseende längd och vikt, högre blodtryck, leversjukdom, samt en högre förekomst av närbesläktade tillstånd som depression och ångest. Även sömnproblem, sexuell dysfunktion, hallucinationer, tvångssyndrom, bipolaritet och försämrade skolresultat har rapporterats – i synnerhet vid långvarig användning.
* * *
Se ursprungslänken för att ta del av respektive källa.